Etikettarkiv: Mårran

Recension av Pappan och havet

Publicerad den av
Svara

”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.”

Första meningen i Pappan och havet borde verkligen inte glömmas bort när man listar de bästa inledningsmeningarna i stora romaner. För den är så klockrent formulerad och sätter så självklart förutsättningarna för den näst sista muminboken. Som dessutom är den sista som handlar om Mumintrollen.

Pappan och havet är tillägnad ”en pappa” eftersom Tove Jansson inte kunde med att dedicera den till hennes far, Viktor Jansson, ”Faffan”, som var förebild för Muminpappan och som vad jag förstår ibland hade en komplicerad relation till sin dotter. En dotter som efter ett tag överglänste honom i berömmelse. Så det är inte så konstigt att pappan blir fokus nu, och såklart också i den självbiografiska boken Bildhuggarens dotter som kom några år senare.

Men nu är det Muminpappan det handlar om. Han tycker att han inte har någon funktion längre, och han tycker att hela familjen har haft det för bra så därför ska de flytta ut till en öde ö där han ska bli fyrvaktare. För där ska han kunna få en roll, och där ska han också kunna ta hand om sin familj.

Det här är en väldigt melankolisk bok, och det går ju knappast längre att säga att hon längre skrev barnböcker. Tydligen var Tove Jansson själv inte helt säker på om hon skrev för någon speciell åldersgrupp längre, och jag minns att det var den muminbok jag hade svårast att ta mig till när jag själv var barn, och kanske också därför den som jag inte läst om lika ofta som de andra.

Det är ju delvis en dekonstruktion av hela familjen som sker i den här boken, och därmed också ett slags farväl till mumintrollen, men samtidigt så finner de också varandra, men i något sånär nya roller. Pappan lyckas aldrig tända fyren, men han försöker förstå havet i stället. Muminmamman är sysslolös och längtar hem, så hon målar trädgården från Mumindalen på väggen i fyren och går sedan in i målningen och gömmer sig där när hon vill ta en tupplur.

Och Mumintrollet? Han har blivit äldre. Han åtrår de vackra sjöhästarna och försöker uppvakta en av dem, men de bara hånar de honom och kallar honom för en tjock sjögurka. I stället vänder han sig till Mårran, som har följt efter familjen. Och efter flera kvällar så möts de och utvecklar en ordlös vänskap som är mycket vacker. Det sista mötet med Mårran är verkligen otroligt känslosamt och det känns som om den figur som har fått vara det yttre hotet i så många berättelser – till och med kanske ett hot mot kärleken – äntligen får komma in i värmen. Såväl bildligt som symboliskt. Jag ska inte berätta vad som händer om du har glömt det, för det är en så fin scen som på många sätt knyter ihop en del säckar i Tove Janssons berättelser om mumintrollen.

Författaren själv menar att den enda som inte förändras på ön är Lilla My, men jag är inte helt säker på om det stämmer. Eller om det möjligen är så att de andra i familjen till sist börjar förstå henne bättre och det är därför som det blir mindre friktion mellan åtminstone den försiktige och fantasifulle Mumin och den glatt argsinta Lilla My.

Precis som många böcker går den att tolka på flera olika sätt, Tove Janssons mamma, Signe Hammarsten-Jansson, lär ha tyckte att Pappan och havet handlar om hur svårt det är att vara gift med någon, och hon var nog något på spåret. Men jag vill snarare se det som om den handlar om att det är svårt att leva med andra, och att vi måste ge varandra utrymme och även acceptera förändring.

Den mest uppenbara förändringen är ju att Mumintrollet börjar växa upp (kommer i puberteten som många tolkar det som), men vi har ju också Muminpappan som tycker att han har stagnerat. Han vill förändras och försöker göra något radikalt för att göra det. Och i den processen upptäcker också Muminmamman saker om sig själv.

Det blir ett sorts happy end även i den här historien, men familjen är också för alltid förändrade. Så det är kanske inte så konstigt att de inte blir några fler böcker om dem. Det blir naturligtvis fler historier om muminfamiljen – till exempel i serierna – och även om de fortsatte produceras efter Pappan och havet så vill jag nog mena att det här är vi egentligen vinkar farväl till dem.

I alla fall för den här gången.

Recension av Trollkarlens hatt

Publicerad den av
Svara

Trollkarlens hatt kan ha varit den första muminbok jag läste, och var definitivt många människors första kontakt med Mumintrollen. De första böckerna hade inte sålt så bra, men trots att det låg kvar osålda exemplar av Kometjakten hos förlaget så blev Tove Janssons redaktör förtjust i det nya manuset, alltså Trollkarlens hatt. Och det här var en bok som gjorde succé och även blev början på Mumintrollens riktiga berömmelse eftersom det var den första muminboken som översattes till engelska.

Och Trollkarlens hatt fungerar alldeles utmärkt som en introduktion till Muminvärlden. Figurerna är så väl utmejslade att vi lätt förstår vem som är vem och vad de har för personlighet. Dessutom tycker jag att Tove Jansson nu verkligen börjar hitta sin språkliga form. I såväl exaktheten som den lättsamma filosofiska och poetiska tonen är hennes prosa en ren njutning. När boken skrevs hade det ju blivit fred i Europa och tonen är också mycket lättsammare när äventyren snarare kommer till Mumindalen än att trollen ger sig iväg (med undantag av utfärden till Ensliga ön såklart). Men det betyder ju inte att katastrofer inte väntar runt hörnet: stormar, uppretade hattifnattar, Mårran och Trollkarlen (men hur farlig är han egentligen?).

Historien kretsar kring den magiska hatt som Sniff hittar den första vårdagen, och som har egenheten att det man lägger i den förvandlas till något annat. Det kan bli trevliga saker, som äggskalen som blir till moln och flodvattnet som blir saft eller roliga saker som de utländska orden från en ordbok som blir små, gulliga knytt. Men också otäcka saker som när Mumintrollet själv förvandlas till oigenkännlighet eller Bisamråttans löständer som blir något jättehemskt som aldrig beskrivs (men i en fotnot går författaren in och säger att man kan fråga sin mamma, hon vet säkert).

Hatten tillhör Trollkarlen som rider genom världsrymden på sin svarta panter och letar efter Kungsrubinen, ett letande som till sist för honom till Mumindalen under avslutningskapitlets storartade fest som är en underbar beskrivning av en varm nordisk augustinatt och en fest i goda vänners lag.

I den här boken gör även Toffslan och Viffslan entré, ett porträtt av Tove Jansson själv och hennes älskarinna Vivica Bandler. Toffslan och Viffslan hotas av Mårran, som vill åt det hemliga Innehållet i deras kappsäck. Att det här är en bild av hotet mot deras kärlek (homosexualitet var förbjudet i Finland vid tiden) är ju inte en särskilt långsökt tolkning. Intressant är naturligtvis att Mårran utvecklas i kommande Muminböcker, men det får vi såklart anledning att återkomma till.

Självklart en favorit bland mina muminmuggar.

När jag läste valda delar i Boel Westins biografi över Tove Jansson fick jag reda på något alldeles fruktansvärt som jag varit lyckligt ovetande om: förlaget tyckte att boken var för lång och strök ett par kapitel! Bland annat skulle Hemulens moster dyka upp (hon gör istället entré i nästa bok) och det fanns ett galet kapitel om Muminmammans storstädning när skräp hamnat i den magiska hatten. Dessa kapitel finns dessutom inte längre bevarade och det är alldeles förmårrat att vi aldrig kommer få läsa dem!

Nåja, Trollkarlens hatt är i alla fall en alldeles förtjusande bok, så stämningsfull, så fantasirik och så välskriven. Det finns ett lugn i historien som alltid smittar av sig på mig när jag läser den, en glädje över livet och muminfamiljens förmåga att hantera alla nya, konstiga situationer är inspirerande. Dessutom är boken anledningen till att jag varje år är extra uppmärksam på vilken färg årets första fjäril har. Så visst är Trollkarlens hatt en bok som jag på många sätt har tagit till mitt hjärta!