Kategoriarkiv: Intervju

Intervju med Stefan Eriksson

Publicerad den av
Svara

Jag skrev nyligen om den fina trilogin Laurentius krönika, och eftersom jag ville veta mer om boken och hur den kommit till så passade jag naturligtvis på att intervju författaren, Stefan Eriksson.

Laurentius krönika är ju baserad på den första kampanjen levande rollspel i Sverige. Hur kom det sig att du började med levande rollspel?

Det började med en längtan efter att uppleva saga. När jag läste böcker förälskade jag mig ofta i de världar de skildrade och önskade att jag kunde öppna en dörr för att titta in i världen eller ännu bättre få besöka den. Att få sitta i ett hörn, se, höra, känna. När jag mötte Thomas Boqvist på gymnasiet visade sig att han delade samma längtan.

Det första trevande försöket var när vi, inspirerade av kung Haralds jul i Röde Orm, drog ihop några vänner, klädde ut oss och höll fest i föräldrarnas gillestuga. Humledricka, revbensspjäll, levande eld och livfullt framförda skrönor.

När Dungeons and Dragons kom vår väg 1981 blev det ännu ett sätt att leva ut fantasierna. Thomas och några andra gävlekillar ordnade ett rollspelskonvent och när de ville ha en minnesvärd avslutning slog vi våra kloka, nåja, kreativa hjärnor samman. Resultatet blev D&D skala 1:1. En modul som omfattade ett värdshus (garage) och ett, av skatter och monster, nedlusat skogsområde. Inspirerade av den tecknade Sagan om ringen filmen, tillverkade vi svarta slängkappor och röda lysande ögon till våra monster.

Det Röde Orm-inspirerade gillet och D&D 1:1 äventyret låg och malde. Det måste gå att göra ännu bättre?

Nästa försök blev ett helgäventyr i en scoutstuga för ändamålet omvandla till Gyllene Hjortens värdshus, det konung Dvalin kallade för rådslag. Efter de trevande försöken tidigare, hade vi funnit en form för det som kom att utvecklas till levande rollspel.
Det var längtan att kliva in i sagan som fick mig att utforska olika upplägg och efterhand börja med levande rollspel.

Hur väcktes idéen om att omvandla kampanjen till en bok?

Efter att ha hållit tre äventyr i skogsmiljö, ville vi uppgradera. Det förde oss till, det för säsongen nedstängda, Ängsö slott. Grevinnan Piper bjöd på kaffe och vi planerade en medeltidsinspirerad middag för ett historiskt sällskap. Levande rollspel var inte känt som begrepp, men grevinnan var mycket positiv och kom med flera egna förslag som inkluderade ölsupa, grillat vildsvin och fängelsehålan. Utan inbördes samband.

I bilen på vägen hem samtalade vi euforiskt och såg fram emot ett spektakulärt äventyr i ett medeltida slott. Då mindes vi den pinsamma tystnad som emellanåt sänkte sig över äventyrarna under längre sittningar i värdshusbänken. Problemet av att ingen visste var vi befann oss, vad som pågick i världen eller ens hur världen utom synhåll såg ut. För att hålla samtalen levande behövdes en viss gemensam förståelse.

Den geniala idéen föddes att göra en introduktionsskrift. Thomas skulle skildra de äventyr vi haft fram till dess och jag skulle knyta samman dem med uppdiktade avsnitt, allt i syfte att skapa en gemensam bild och ett första frö av en gemensam värld. Det som skulle ha blivit ett skoltidningsliknande häfte, blev en bok på 340 sidor. Laurentius Krönika var född.
Det här var alltså inte en idé att omvandla kampanjen till en bok, utan en idé att skapa en rollspelsvärld och en kampanj. Det fungerade riktigt bra.

Efter några år, under första halvan av 1990-talet kände jag att vi borde kunna göra något bättre. När vi skrev den första krönikan visste vi inte vad det skulle bli. Det var ett referat av våra äventyr, ämnat till introduktion av nya och vederkvickande av minnet för dem som varit med. Kanske var det dags att skriva om krönikan med en litterär ambition?

Jag påbörjade en ny version, så omarbetad att det i praktiken var en ny berättelse, men livet kom emellan. Det var först under 2018 som jag av olika anledningar tog upp projektet. När covid utplånade alla åtaganden i almanackan fick jag tid att slutföra det som idag är den utgivna Laurentius Krönika.

Hur mycket är hämtat från kampanjen vad gäller såväl handling som världsbygge och hur mycket har du fått utveckla och bygga ut i romanserien?

Kampanjen består både av de scenarion som vi rollspelat och den bakgrundshistoria som vi skapade fortlöpande, för att ge rollspelandet färg och form. Den första trilogin, den med ”En ny tids gryning”, ”Hären som försvann” och ”Slaget på Nebreon”, innehåller endast två levande rollspelstillfällen. Grundhandlingen i trilogin bygger på den kampanj som växte fram, men en rimlig bedömning är att åtminstone hälften av det som möter läsaren, skapades under skrivandet av böckerna.

Till exempel är spådomen som inleder trilogin, skriven i efterhand. Rannvi som genom sejd hämtade spådomen har spelats som ett slags NPC i kampanjen och knöts i efterhand ihop med spådomen. ”Verklighet” och dikt har flätats samman så att få av dem som var där med säkerhet kan säga vad som är vad. De flesta är av uppfattningen: det var exakt så det gick till, även om vi inte visste det då.

Vad tycker du är de stora skillnaderna mellan att skapa en kampanj till levande rollspel och att skriva en bok (förutom det uppenbara – att skrivandet är ett ensamt arbete vid datorn)?

Det finns säkert många olika tankar om det. För min del handlade skapandet av kampanjen i huvudsak om två områden.

Det första är att skapa en värld med lagom mycket kända fakta för att de som rollspelar vet var de är och vad det innebär. Lite som om två svenskar träffas på Hawaii. Även om de inte känner varandra kan de samtala om sina erfarenheter som svenskar. De kan klaga på politiken, berätta om sina hockeylag och dela erfarenhet av midsommarfirande eller den kommunala musikskolan.

Det andra är att skapa en långsiktig intrig, ett händelseförlopp som de olika rollspelstillfällena kan vara en del av. Det innebär möjligheten att arrangera ett äventyr där karaktärer, föremål eller skeende ingår som är knutna till världspåverkande händelser. Små äventyr kan därmed få episka känningar. Det innebär även det omvända. Det som händer under ett rollspelstillfälle kan påverka världens utveckling vilket gör dem episka. Genom den långsiktiga utvecklingen av världen, med ett samspel mellan en allvetande spelledning och karaktärer som agerar i ett enskilt rollspelstillfälle, kommer kulissen världen, att ge förutsättningar för rollspel samtidigt som den utvecklas utifrån rollspelstillfällena. Det blir en levande värld.

När jag 2018 bestämde mig för att skriva en fantasyroman baserad på kampanjvärlden, blev berättelsen en egen skapelse, frikopplad från kampanjen. Det betyder att jag dels valt bort vissa karaktärer och händelser från rollspelshistoriken, dels att jag skapat helt nya. Jag har även tagit etablerade karaktärer som spelats av fysiska personer under många år och gjort dem till mina romankaraktärer.

När jag skriver en replik kan jag därmed ”höra personen” säga repliken. Det innebär också att jag kan möta mina ”karaktärer” och behöver stå till svars för de litterära friheter jag tagit mig. Hittills har det gått bra.

En avgörande skillnad är att jag inte behöver bekymra mig för hur en karaktär, plats eller scen skall gestaltas i verkligheten. Jag kan ge fantasin fria tyglar. Detta sagt, har jag kunnat använda sångtexter skrivna av karaktärernas rollspelare, i sammanhang där de ”borde” har funnits med så skrivande är inte bara ett enmansarbete.

Stefan Eriksson med sina böcker under Medelstidsveckan i Visby.

Kampanjen pågår ju fortfarande – hur har boken påverkat spelandet?

Kampanjen förvaltas idag av föreningen Gyllene Hjorten, samtidigt som vi gamla stötar rollspelar vidare när lusten faller på. Den första trilogin omfattar åren 1984 till 1986. Det innebär att böckerna inte påverkar det som händer idag. Däremot har flera roller läst dem och använder berättelserna för att till exempel kunna leverera livfulla framställningar av historiska skeenden. Det är inte bara i verkligheten olika människor har olika bild av vad som hände för 40 år sedan, det är likadant i sagans värld.

Vi är några veteraner som kommer att träffas på Gyllene Hjorten i maj 2025 för att minna 40-årsjubileet av konung Dvalins gästabud. Då kommer några som bara varit med i 38 år eller i vissa fall ännu mindre att kunna delta lika pålästa och minnesgoda som dem som faktiskt var där.

Kan du nämna några svenska fantasyböcker du vill rekommendera?

Efter releasen av ”Laurentius Krönika – En ny tids gryning” kom jag till Fantastikgränd på Bokmässan. Jag blev entusiastisk och inledde mitt samlande av svensk fantasy vilket lett till en växande hög av böcker jag avser att läsa. Eftersom jag fokuserar min tillgängliga tid på att skriva har jag inte läst så mycket som jag skulle önska.

Efter den brasklappen vill jag lyfta några svenska författare:
Elisabet Berglund – ”Eldbarnet”, ”Tidens hjärta” och ”Stjärnekronan”. Underhållande, underfundiga och kreativa.
Hanna Nozlin – ”Ekens dotter”. Vacker skildring av hur en dotter till ett förlorat folk, lär känna världen och sig själv.
Tobias Robinsson – ”Norna” och ”Kolsvart och gruvsjuan”. Spetsig humor och ett kärleksfullt avklädande av mänskliga tillkortakommanden.

Slutligen: vad jobbar du med nu?

Jag besvarar de här frågorna dagen efter att jag lämnade in råmanus till den fjärde delen av Laurentius Krönika. Det innebär att jag är i produktionsfasen av det som kommer att bli ett slags fristående fortsättning på den första trilogin. Handlingen för oss vidare från Slaget på Nebreon men den är fristående i bemärkelsen att man inte behöver ha läst trilogin. Vi får följa skeendena genom ett perspektiv som inte kommit till tals tidigare.

Under maj kommer boken ”Linya – Svalans hemligheter” som jag skrivit tillsammans med Heléne Gussman. Det är en feelgood, som har en egen berättarröst även om den har vissa band till Krönikans värld.

Här kan ni läsa min recension av Laurentius krönika

Intervju med Daniel Brandt

Publicerad den av
Svara

Det är inte bara jag som kommer med en novellsamling under hösten, utan också författaren Daniel Brandt. Det blir jag såklart väldigt nyfiken på och eftersom jag tycker att alla som skriver fantastiknoveller ska uppmärksammas så passade jag på att intervjua honom inför boksläppet.

Berätta lite om din bok!

Min novellsamling EVENTUALITETER innehåller femton noveller med handling som sträcker sig från klassisk science fiction till steampunk med inslag av nordisk folktro. Det är berättelser som jag samlat på mig under åren och flera av novellerna har getts ut tidigare i olika sammanhang. Vad novellerna har gemensamt i övrigt är att de är menade att inspirera till egna tankar samtidigt som de är underhållande. De innehåller både mörker och hoppfullhet.

Novellsamlingen ges ut av Darkness Publishing som gett ut flera av novellerna tidigare samlingar kring olika teman. Jag är glad att förlaget stöttat min tanke att samla dem tillsammans med några andra favoriter.

Jag tycker det är extra trevligt att det är en novellsamling som du debuterar med. Kan du utveckla ditt förhållande till novellkonsten och vad som är tilltalande med att skriva noveller?

Novellen är till att börja med en väldigt trevlig form att skriva. Det jag uppskattar mest med formatet är att den tillåter utforskande av uppslag och stilistiska grepp på ett relativt snabbt sätt. Det har också blivit en väg för mig att testa idéer, för att se om de lämpar sig för ett längre format eller inte. Ibland finns det mer att berätta och ibland inte.

Självklart är det för mig som författare också tilltalande att novellen går fortare att skriva än en hel roman, även om det kortare formatet har sina utmaningar. Det kräver ändå mycket arbete för att det ska bli bra.

Science fiction och fantasy är i sig själv fantastiska redskap för att undersöka tankegångar och scenarion. Men för läsare som är ovana vid fantastik tar det troligen emot att ta sig an en hel roman. Därför tänker jag att novellen kan vara en bättre start, som ett sätt att prova på och kanske våga utmana sig själv. Det är i alla fall min förhoppning med EVENTUALITETER.

Är det något du tycker är extra viktigt att tänka på när man skriver science fiction och fantasy i novellform?

Det är förstås inte unikt för novellen, men jag tycker det är bra att lämna en del öppet för tolkning. Även om du spenderat oerhört mycket tid på research och att fundera ut olika sammanhang, är det bättre att det arbetet får sippra igenom snarare än att du pliktskyldigt beskriver allt in i minsta detalj. Tiden för det finns helt enkelt inte, och det är okej. Det är bara att kasta sig in i handlingen. Om det finns ett gediget tankearbete med dig när du skriver, kommer det att märkas.

Det snygga omslaget ger mig onekligen lite vibbar av H.P. Lovecrafts kosmiska skräck. Är det något som har inspirerat dig och vad kan du i så fall säga om det?

Tack, referensen gläder mig. Det är klart att det finns inspiration från Lovecraft såväl som annan klassisk skräck. Jag ville visa något som verkligen kändes främmande i rymdskeppets form, så att det inte går att avgöra om det är något levande, en maskin eller något däremellan. Det verkligen främmande är både fascinerande och skämmande och för lätt tankarna till människans potentiella förgänglighet ur ett kosmiskt perspektiv.  

Motivet för omslaget kommer från den inledande novellen Våghammaren som utspelar sig på ett alternativt Österlen. Berättelsen ger en lite annorlunda bakgrund till varför den ena av tvillingfyrarna vid Sandhammarens försvann. En berättelse jag velat skriva väldigt länge och som jag äntligen satte mig ner i vintras och äntligen fick på pränt. Den fick pryda omslaget på samlingen.

Några författare i övrigt som har inspirerat dig?

Isaac Asimov är min största favorit bland de klassiska författarna. Framförallt hans noveller är för mig underbara exempel på djuplodade analyser av möjliga framtidsscenarion. Trots Asimovs gedigna vetenskapliga kunskaper ligger fokus ändå snarare på människan än allt det tekniska, vilket jag tycker är föredömligt.

Även Arthur C. Clarke bör nämnas, som med Möte med Rama gav mig helt nya perspektiv att utgå ifrån som skrivsugen tonåring. Men det finns förstås många andra. Inte minst George Orwell, samt lite mer skruvade influenser från bland annat underbara Tanith Lee och mästerliga Philip K. Dick som verkligen gillade att tänja på gränserna. Enormt inspirerande!

Vilka svenska fantastikförfattare rekommenderar du?

Det finns så många spännande författare idag och jag är verkligen glad över att se hur den svenska fantastiken växer och frodas. Jag nämner gärna Sten Rosendahl som med sin cli-fi är ett prima exempel på modern svensk science fiction. Inte minst för att jag har förmånen att se det gedigna arbetet bakom när vi sitter och skriver i vår lilla skrivcirkel tillsammans med Nashwan Ghazy – ett annat namn att hålla koll på framöver om du som jag gillar influenser från mellanösterns rika fabelflora.

På tal om fabelflora borde jag förstås också nämna Sofi Poulsen som inte bara ligger bakom förlaget Darkness Publishing utan också de oerhört kreativa tävlingar som flera av mina egna noveller stammar ur. Sofi fick in mig på att låta mitt skrivande inspireras av gamla sagor och folktro, vilket är en fantastiskt spännande grogrund att utgå ifrån. Sofi är förstås själv väldigt duktig på detta och är väl värd en rekommendation både som författare och förläggare.

Från längre tillbaka rekommenderar jag gärna Sam J. Lundwalls romaner, som kanske kommer i skymundan från allt annat han bidrog med till scenen. Framförallt Fängelsestaden och Alice Alice! tycker jag är klart läsvärda.

För en yngre publik slår jag gärna ett slag för den klassiska serien Universums Öde av George Johansson som nyligen kommit ut igen på Eloso Förlag. Serien var vägen in i den svenska fantastiken för min egen del. Den inspirerade mig betydligt till att vilja skriva egna berättelser.

Boken kan du till exempel köpa i förlagets webbshop: Eventualiteter Daniel Brandt | Darkness Publishing

Intervju med Björn Engqvist

Publicerad den av
Svara

Min gamle vän Björn Engqvist har kommit ut med sin roman ”En fantastisk dag i maj”. Jag hade förmånen att få vara testläsare och kan varmt rekommendera den. Den är rolig och gripande, har ett fint inslag av magisk realism och en behaglig prosa. Det är ibland en närmast poetisk klang i prosan och stundtals en mycket snygg rytm i dialogen. Så givetvis tyckte jag att det var på sin plats med en liten intervju!

Kan du kortfattat berätta vad ”En fantastisk dag i maj” handlar om?

På ytan händer inte så mycket alls: en student i Lund driver runt mellan nationerna till synes bekymmerslöst. Vi följer honom från korridoren på Smålands till olika förfester och Wermlands dansgolv, med någon avstickare på föreläsning i litteraturvetenskap. Han träffar plötsligt Nina och de inleder en relation som blir oväntat djup. Men han visar sig oförmögen att värja sig mot det mörker som hela tiden finns i närheten och distanserar sig från alla, inklusive Nina och avslutar relationen. Han faller ännu längre ner i isolering tills något ovanligt händer: med oväntad hjälp kan han se orsaker till mörkret inom sig och får därmed en chans att komma tillbaka. Han kan göra nya, egna, val och söker upp Nina igen, fast besluten att ställa saker till rätta. Slutet erbjuder möjligheter.

Det är inget häftigt äventyr jag skildrar. Däremot händer desto mer under ytan när vi får en chans att lära kännahuvudpersonen genom sättet att berätta historien. Men vi inser snart att det är en historia i historien, för det vi som läsare tar del av är i själva verket vad han i sin tur berättar för en åhörare flera år senare. Och den där berättaren är lite klurig för han tror han är väldigt smart och kan mycket om litteratur, särskilt det där med inre monologer gillar han. Och eftersom det är hans historia så ser han inget hinder att gripa in bokstavligt när han tröttnar på hur hans huvudperson hela tiden undviker att konfrontera sina problem. Låter det kryptiskt? Kanske, men varje berättare gör så gott de kan. 

”Men kom ihåg att inget av det här är helt säkert. Det är rätt knepigt att studera sig själv.”

Hur kom det sig att du skrev boken? 

Jag hade skrivit i olika perioder under lång tid: en del dikter(Klopstocksällskapet fanns på riktigt); några sidor lösryckta novellfragment här och där men det slog mig efter ett tag att nästan allt var del av samma historia som försökte ta sig ut.Två exempel: dikten som ser ut som ett timglas tillkom flera år innan bokens handling och första kapitlets långa inledning som börjar ”Så där vid klockan 12 på natten är verkligheten annorlunda” kom till under påverkan ganska exakt 1995. Den texten är snårig på sina ställen men den sätter tonen för vad jag vill åstadkomma med beskrivning enligt sinnesstämning. Som vi vet upplever vi omvärlden med stor entusiasm och vilda associationer i det tillståndet men det är kanske inte helt sammanhängande. Så också här.

Hur som helst, jag hade delar av historien om en person som är vilse i verkligheten när jag sedan råkade bli nykter i september 2001. Jag fann mig efter ett tag mer eller mindre socialt isolerad med en frustrerad känsla av att vilja göra upp och insåg att jag hade världens chans att skriva ner vad jag kände för att förstå. Jag satt och knattrade vid tangentbordet dagligen under några intensiva månader. Historien växte ihopi sin helhet men det var en jobbig process, allt var så naket och med en rå känsla av befrielse som gjorde att jag inte väjde från att skildra vad jag haft inom mig i detalj. Och det jag skrev var inte alltid helt tydligt för mig, scener tillkom inte med en baktanke om vad jag ville uppnå utan för att det var det som behövde komma ut, på just det sättet. Och det som inte kändes, det som inte gjorde ont eller på annat sätt var viktigt tog jag bort. Till slut fanns inget onödigt kvar.

Sedan låg historien och vilade i 20 år (min tidiga version refuserades och ignorerades) innan jag nu fått möjlighet att ge ut den. Vissa delar har justerats och gjorts mer tillgängliga men jag har i allt väsentligt låtit den ursprungliga rösten finnas kvar och var mycket försiktig med att försöka ändra den eller lägga till saker som inte är äkta. Känslan av att blotta allt i trotsig stolthet och rädsla går inte att återskapa, även om det går att komma ganska nära med musiken. Jag kan fortfarande sätta på The Stolen Child och veta exakt var jag hamnar i tid och rum, i tårar, men också med glädje eftersom jag vet att det blev bättre. 

Den innehåller ju ett visst inslag av vad jag vill kalla för ”magisk realism” – när något som kan tolkas som övernaturligt drabbar huvudpersonen. Vad gjorde att du valde att inte skriva en alltigenom realistisk berättelse?

Mycket bra fråga och mitt bästa svar är att jag inte valde det utan berättelsen valde att bli skriven på det sättet: det gick inte att få ner det jag ville säga som en rak linje från a till ö. Dels eftersom jag inte visste vad det skulle bli och dels för att jag misslyckades varje gång jag försökte beskriva saker på ett realistiskt sätt, jag är nog rätt kass på det. Men det är också så att själva berättelsen så att säga förändrar sig självt i och med att berättaren faktiskt griper in i sin egen historia som jag nämnde ovan. Det är en intervention i berättelsen (och det var du Patrik som hjälpte mig att hitta namnet på det kapitlet och utforma det på ett lite annat sätt) där han viker ihop tiden för att använda ett sci-fiuttryck så att den han berättar om, den han var, kan förstå snabbare än han själv gjorde. Gör det att saker löser sig snabbare än vad som är trovärdigt? Det får läsaren bestämma själv men kom ihåg att han inte är färdig, han har bara fått hjälp att se. 

Idén till detta kom för att jag föreställde mig hur jag hade det som värst och bara kunde ligga och stirra in i väggen och hoppas att jag en dag skulle vara förbi detta, när det har gått över. Och när jag skrev berättelsen tänkte jag att det har gått över och kunde se den där stackaren. Tittar inte de två personerna på varandra då? Och kan de inte påverka varandra? Jag säger att det går, vi kan ändra både vårt förflutna och vår framtid. Realistiskt? So what?

Vilka författare har inspirerat dig? 

För den som läser boken kommer Lisa Ekdahl inte som en överraskning: som låtskrivare, sångerska och personlig uppenbarelse inspirerade hon mig, särskilt med förmågan att uttrycka stark känsla i enkla fraser. Annars brukade jag skämtsamma säga att jag aldrig kunde skriva egna låtar eftersom Lars Winnerbäck redan skrivit de texter jag kunnat komma på: ”Jag är en av alla de som drabbas då och då av nåtjag vill förklara”. Eller en trallvänlig låt om ångest och tvivel? Men Winnerbäck tillkom efter 1995 i mitt liv och kunde inte få plats i boken förutom ett par små referenser i kapitelrubriker. Varje rubrik är förresten en referens till något men det kan man få fundera på själv när man är på det humöret.

Men du frågade egentligen om författare och då vill jag nämna två stycken. För det första William Faulkner, vars The Sound and the Fury (Stormen och vreden) jag hade läst, skrivit uppsats om och drabbats av ett par år tidigare och inte kunde sluta tänka på. I den berättas samma tragiska historia fyra gånger av fyra olika personer och varje del har sin speciella stil beroende på deras personlighet och känslostämning och det speglas både i beskrivningar och inre monologer. Det är vad jag har försökt göra i min bok, det återstår att se om jag lyckats. 

Den andra författaren är Robert M Pirsig, vars Zen and the Art of Motorcycle Maintenance (Zen och konsten att sköta en motorcykel) fascinerat mig länge. Det finns fördomar om den boken som en sorts hippiebibel men det jag fastnade för var att berättaren i själva verket är kraftigt begränsad i sin förståelse av verkligheten och därigenom i sin förmåga att förmedla den till oss. Detta av skäl som framkommer först på slutet men det gör att vi som läsare måste vara aktiva när det gäller att tolka hans berättelse och jag fann där en inspiration att skriva saker jag själv inte riktigt förstod vad de betydde men att läsaren kanske kunde hjälpa mig att lägga ihop alla pusselbitar och se vem huvudpersonen egentligen är, jag visste ju inte det själv, begränsad som jag var.

Slutligen – då jag ju vet att du är en brädspelare av rang undrar jag vilka tre spel du kan rekommendera för regniga sommardagar?

Det tråkiga svaret borde ju vara att det beror på sällskapet men vi struntar i det. Mina tre tips blir då:

Pandemic som är ett bra samarbetsspel för hela familjen

Twilight Struggle som är ett kortdrivet spel för två som förmedlar hela känslan av kalla kriget

Och sist så klart Republic of Rome eftersom de spelar det i boken, men ni kommer aldrig att hinna färdigt ni heller. Ni kommer däremot att röka mycket mindre än vad de gör.

En fantastik dag i maj köper man till exempel på Bokus

Intervju med Mattias Kuldkepp

Publicerad den av
Svara

Med trilogin Sönderfallets symfoni etablerar sig Mattias Kuldkepp som en av Sveriges främsta fantasyförfattare. I serien som tar sin början med Skärvor av en brusten värld har han skapat en mycket intressant fiktiv värd och en gripande historia. Nu kommer äntligen den tredje och avslutande delen och jag är naturligtvis intresserad av att få höra lite av Mattias tankar om böckerna och om fantasylitteratur.

Hur kom du in på fantasy och vilka författare har inspirerat dig?

Fantasy och science fiction har legat mig varmt om hjärtat sedan jag var barn. Äventyrsspels översatta verk med författare som Michael Morcook, Terry Pratchett, Fritz Leibers, Barbary Hambly och Robert E. Howard var tidiga inspirationskällor liksom rollspelet Drakar och Demoner med Nils Gullikssons numera klassiska illustrationer. De ledde mig vidare till genreförfattare som Ursula K. Le Guin, J.R.R. Tolkien, Robert Asprin och Robert Jordan samt filmer såsom Willow och Den oändliga historien. På senare år har jag annars hämtat inspiration från författare som Joe Abercrombie, Scott Lynch, Robin Hobb, Patrick Rothfuss och George R.R. Martin där jag funnit en fantasy som fått mogna och divergera.

Man får ju onekligen intrycket av att det finns rikt med bakgrundsmaterial till din värld. Hur mycket av det som vi får utdrag ur har du skrivit – ligger till och med din alldeles egna Silmarillion i byrålådan?

Jo, nog är det en bred och genomarbetad värld – jag har lagt ned många långa timmar på att få den att kännas genuin. Det finns massvis skrivet som aldrig hittat in i berättelsen, men kanske inte riktigt någon Silmarillion. Mina anteckningar är snarare en spegling av den kreativa villervallan i mitt huvud, och även om en del är strukturerat så är mycket en salig blandning av tankar som fångat mig innan och under resans gång, så ingen färdigskriven ”De åttatusen stegen”, ”Irrfärder” eller ”Magins väsen” som väntar på slutredigering.

Omslaget till tre böcker.

Det är ju en ganska egenartad värld som du har skapat i och med att den rent fysiskt har gått sönder. Kan du berätta lite om idéen bakom världen?

Jag ville ha en värld som redan vid en första anblick stack ut från mängden, och då det är många trasiga öden som man får följa genom böckerna så tyckte jag det passande med en trasig värld. Tanken med de lika sävliga som väldiga uruldraqerna som transporterar flygande skepp mellan trasiga jordskärvor lockade fantasin. Jag inspirerades också tidigt av en scen ur den första avatarfilmen, där de seglar fram mellan flygande jordskärvor och jag försökte föreställa mig hur det skulle vara om man förstärkte tanken och planterade den i en fantasymiljö.

Något jag verkligen uppskattar är fantasy som tar ut svängarna, där det finns inslag som visar att författaren förstår att hen i en fantasyvärld kan skapa vad fanken hen vill (så längre det funkar i den inre logiken). Och det är ju något du verkligen gör i Sönderfallets symfoni, bland annat genom den trasiga världen, men också med några andra inslag. Hur resonerar du själv kring det här, och har du några exempel på andra fantasyvärldar med liknande inslag som har inspirerat dig?

Genom hela mitt författarskap har jag haft förmånen att omges av kloka personer som kommit med goda råd. Ett råd som jag minns mycket väl var just att våga ta ut svängarna. Läsare är härdade äventyrare och klarar mycket mer än man tror. Det är faktiskt mycket värre om handlingen och världen blir blek och anonym. Och om författaren dessutom är lika rädd för att förstöra som för att bygga kan läsaren invaggas i en säkerhet som trubbar av spänningen. Den som bygger stort kan också rasera stort, och det håller läsaren på tårna.

Några exempel på författare som vågar ta ut svängarna … Låt mig börja med ett exempel från hemmaplan. Oskar Källners novell Stockholms drottning tycker jag är riktigt rolig och kreativ – läs den gärna, likaså vågar Lars Carlgren ta ut svängarna rejält i allt han skriver, som till exempel i hans Cthulhu-flirtande framtidsdystopi Vägsjäl. Annars är väl vida svängar ett av George R.R. Martins absoluta signum får man väl säga, ibland till och med så att det blir för mycket av det goda. Jisses vad upprörd jag blev efter att ha läst the Red Wedding …

Gällande ovanliga men fantasieggande fantasyvärldar som inspirerat mig så måste jag också nämna Terry Pratchetts skivvärld. Hade den bokserien blivit lika populär om författaren hållit hårt i tyglarna? Knappast. Den är ett föredöme för oss alla.

Det är ett genomarbetat och varierat persongalleri i dina böcker. Hur mycket har du jobbat med figurernas bakgrund och är det någon som du är extra nöjd med?

I grund och botten är jag nöjd med samtliga figurer som jag tillfört historien, annars hade jag inte valt att forma dem på det vis jag gjort, men visst är det väl så att det alltid finns någon eller några som man är lite extra svag för. Frågar jag mina läsare samma fråga roar mig de skiftande svaren, det får mig att tänka att det finns minst en för alla att älska. Tvingas jag själv välja skulle det kanske få bli Spelemannen, Daewar eller alven Fila’aneth (som mest är en bifigur i första boken), men mitt hjärta bultar samtidigt för dem alla. Gällande bakgrund så beror mängden bakgrundsmaterial i stor utsträckning på vilken roll personen tagit i handlingen. Somliga har krävt mer (eller mycket mer), andra mindre.

Två romanfigurer är blinda, det är ju inte så vanligt att personer med funktionsnedsättning gestaltas i fantasy, och när de gör det så är det oftast perifera och stundtals rätt klichéartade bifigurer. Kan du berätta lite om dina tankar kring dessa romanfigurerna och hur de växte fram?

Det stämmer bra. Då världen som handlingen utspelar sig i är kompromisslös, stundtals rå, så tyckte jag att en blind karaktär skulle kunna förstärka känslan av utsatthet. De två personerna Daewar och Leandra har också mycket olika förhållande till sin omgivning. Medan Daewar är tillbakadragen och räddhågsen så tar Leandra för sig trots sin funktionsnedsättning, på ett sätt som skapar kontrast. Det är också ytterst lämpligt att ha mer än en blind protagonist då det figurerar en icke utpekad blind person i en central profetia och jag vill hålla läsaren osäker på vem som åsyftas, om ens någon av dem …

Den såriga syskonrelationen mellan Daewar och Adea var annars en av de tidigaste pusselbitarna att falla på plats (i likhet med relationen mellan krigardottern Olem och hennes försupne far). Det är en lång parabel som sträcker sig över alla tre romanerna. Att försöka få till intressanta och mångfacetterade protagonister har varit en av mina främsta ledstjärnor. Jag tror att varje människa har stunder av hjältemod och kärleksfullhet. Men även hos de bästa finns där stunder då vi tvivlar, är rädda eller till och med fega. Därför ska mina romanfigurer dras med samma goda och dåliga sidor.

Är det någon svensk fantasy som du själv vill rekommendera?

Det finns gott om fin svensk fantasy för den som tar sig mödan att gå förbi de hyllorna på sfbokhandeln. Inom kategorin finstämd fantasy vill jag rekommendera Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Karolina Bjällerstedt Mickos Till Esperani-serie och på den episka fronten skulle jag vilja slå ett slag för Erik Granströms Svavelvinter-epos och Marcus Olaussons Serahema Saporium-trilogi.

Slutligen: trilogin är i mål. Hur känns det, och vad händer nu?

Hur det känns? Fantastiskt! Jag är otroligt nöjd med hur trilogin funnit sin slutliga form, och även om det också finns ett mått av saknad i att nu vara färdig så finns det så mycket nytt spännande att se fram mot. Den absolut närmsta tiden planerar jag bara flyta med, det är fullt upp med events, praktiska göromål och annat kring boksläppet så det blir inte mycket tid över till annat, sedan så längtar jag också åt att ge mig själv lite mer utrymme åt andra helgaktiviteter än enbart skrivande. Jag har försakat mitt läsande de senaste åren och det finns en uppsjö av nyskapad populärkultur att gotta sig åt. Ska bland annat spelleda lite Drakar och Demoner under hösten. Sen har jag ju familjen att tänka på också. Men förr eller senare så kommer tangentbordet att sjunga sin locksång. Huvudet snurrar redan av spännande idéer, men för tillfället avvaktar jag och ser var hjärtat för mig.

Mattias egna webbplats

Mattias böcker köper du såklart på sf-bokhandeln!

Intervju med Marija Fischer Odén

Publicerad den av
Svara

Marija Fischer Odén är en duktig och intressant författare som nyligen har kommit ut med sista delen i Tvåhärjtat-trilogin som är något så spännande som svensk fantasy under järnåldern.

Du har nyligen gått i mål med din trilogi. Grattis! Hur känns det?

Tusen tack! Det känns fantastiskt. Det var kanske inte helt smart att satsa på trilogi som oerfaren debutant, och jag har muttrat åt mig själv rätt många gånger. Särskilt när jag försökte få ihop alla de miljarder trådarna i sista boken: “Oberg”. Så det är grymt skönt att vara i hamn. Synd bara att inte kunna fira det ordentligt under corona.

Varifrån kommer inspirationen till Tvåhjärtat-trilogin?

Jag brukar säga att storskogarna i norra Hälsingland är min musa. Min man ärvde en rätt nedgången gård där för över tjugo år sedan, och vi har varit mycket där sedan dess. Nu har kalhyggena krupit ända in på knuten, men då var gården en liten lucka i en till synes oändlig skog. Dessutom stötte jag på en del gamla människor som bott där hela sina liv som berättade om oknytt, spöken och magiska platser. Det satte igång min fantasi. Det de berättade om skulle kanske kunna hända på riktigt i de här skogarna. Ingen skulle någonsin få veta eftersom så få människor rör sig mellan träden.

Sedan har jag varit fascinerad av mytologier i allmänhet och den fornnordiska mytologin i synnerhet sedan lågstadiet. Så det kom som naturligt. Myter och föreställningar om gudar och världens ordning har ju varit viktiga för människor i alla tider. Det måste med.

Själva historien med människorna som rör sig i de fiktiva skogarna i mina böcker växte fram medan jag skrev. Jag började med en dramatisk förlossningsscen trots att jag själv inte hade fött några barn då (jag justerade lite senare när jag hade fött mina barn). Sedan dök det upp figurer som var kantiga men välmenande, brann av revanschlusta, var i sorg, hade svårt med impulskontrollen eller bara ville vara till lags. Jag har nog fått med mig ett intresse för människor och hur vi fungerar hemifrån. Har både kuratorer, psykologer och socionomer i min närmaste släkt. (Själv är jag lärare.) Det är det som är mest spännande med berättelser – människorna och hur de fungerar och upplever saker. Vilka val de gör och hur det funkar för dem. Jag lekte bara och tog inspiration av allt möjligt som kom i min väg. Och från mig själv förstås.

Efter ett tag insåg jag att hela historien handlar om vår rädsla för det annorlunda. Det vi inte förstår. Inte för att jag hade bestämt mig för att skriva en berättelse om det utan för att det är ett ämne som är viktigt för mig. Om vad vi gör med människor som avviker eller inte passar in i de normer som vi omfamnar. Hur det är att vara en sådan avvikande människa. Kanske ett av de mest klassiska temana inom litteraturen vid sidan av kärlek.

Du skriver ju i en för fantasy lite annorlunda miljö och tidsepok, närmare bestämt under järnåldern. Vad är det som lockar med den här epoken?

Jag ramlade över info om att järnåldern var en dramatisk period med stora klimatförändringar åt det kallare och blötare. Det som hade gått att odla och försörja sig på kunde inte längre växa och folk flyttade på sig, kom i konflikt om naturresurserna, byggde fästningar och krigade. Drama är ju alltid attraktivt när en ska skriva en spännande historia, och hunger och uppbrott från det gamla är ju just det. Det händer mycket med människor och samhällen som drabbas av sådana saker.

Jag har också länge varit nyfiken på det som var innan asatron. Det vet vi otroligt lite om, men i min berättelse bestämde jag mig för att ta fasta på en teori om att det fanns en fruktbarhetskult innan asagudarna tog över. Och att vanerna kan ha varit viktiga i den. Och ja, järnåldern ligger ju innan vikingatiden.

Sedan kan det vara så att min motvallskärring har ett finger med i spelet. Att jag kanske inte var sugen på att skriva en till fantasy som utspelar sig på värdshus i en vagt medeltida miljö. Jag har läst och uppskattat jättemånga sådana böcker, och mitt nuvarande projekt drar åt det hållet, men jag ville ha lite omväxling.

Jag uppfattar det som att du är insatt i den fornordiska mytologin och uppskattar också att du ger oss en annan bild än den vi kanske är vana vid. Vad har varit din ingång när du skriver om mytologin och mytologiska figurer?

Jo, jag har gjort väldigt mycket research om fornnordisk mytologi. I en generös definition av research ända sedan jag hittade en liten bok om gudarna som sjuåring. De sagorna har följt mig sedan dess. Inte så att jag är någon expert, jag har kollat in det som intresserar mig, men jag har läst på ordentligt.

Sedan har jag orimligt många högskolepoäng i religionsvetenskap och har haft de feministiska glasögonen på i drygt tjugo år nu. Och jag är gammal fredsaktivist som tänkt bra mycket mer än genomsnittet på våldets konsekvenser. Jag kan väl säga att det här med krigiska machogudar inte känns så spännande. Är rätt less på bilden av våld som lösning och våldsamma typer som coola. Det är så lätt att tappa bort allt som går sönder av våld. Inte bara näsor och revben utan tillit, empati, trygghet, gemenskap och mycket annat. Hur lätt det är att såra någon och få dem att tappa tron på sig själva och världen. Vad som händer i den som utövar våld. Och hur svårt det är att hjälpa någon tillbaka till att känna sig trygg och våga lita på folk.

Sådant tänker jag mycket på, och då kanske jag inte går igång på den traditionella fascinationen över de krigiska gudar med svällande muskler eller brutal magi som ansetts vara viktigast i den fornnordiska traditionen. De som dricker sig fulla och slåss och luras och dödar.

Men det finns ju andra fantastiskt fantasieggande berättelser från den fornnordiska traditionen. Man kan inte annat än älska en sed som har en skaparjätte vars fötter gör barn med varandra, en manlig halvjätte som förvandlar sig till ett häststo och föder ett föl och en båt gjord av de dödas naglar. Och så de där spåren som skulle kunna vara en annan tid innan krigsgudarna. När det viktiga var livets cykel, där sådd och skörd och födsel och död var det centrala och kvinnan som livgivare stod högre i kurs. Det skulle ha kunnat vara så. Det lockar mig tusen gånger mer.

Jag tar mig en del friheter också. Till exempel genom att låta Freja, Hel och Nerthus (moder jord) vara systrar. Men ofta inspireras jag av det jag lär mig i research och försöker att ligga ganska nära det vi vet. Eftersom vi pratar om saker som på riktigt hände för tusen år sedan finns det ändå stora fina luckor i kunskapen – som jag som fantasyförfattare med glädje fyller i med mina egna fantasier.

Ett exempel på den här nyanseringen av fornnordisk mytologi är onekligen bilden av Oden – utan att vara alltför påläst så har jag förstått att synen på den enögde guden och hans bakgrund har ändrats på senare tiden och att det också har märkts i nyare litteratur där han dyker upp (som exempelvis din bokserie). Har du några tankar kring detta?

Jag har insett när jag har gjort research (för det har jag gjort – massor) att många nazister tokgillar Oden. Och om de tycker så mycket om honom drar jag öronen åt mig. I min trilogi är Oden (och hans kung i Midgård) fascister. Det kändes inte svårt att få ihop det med det jag vet om Oden. Hänsynslös, opålitlig – och vars himmelrike är att bussa krigare på varandra i ett evigt slag. Som har 147 namn som de hängdas gud, stridsfadern, illgöraren och så vidare. Enligt en del historiker var de flesta under asagudstid mest rädda för Oden. Och ja, jag har seriöst svårt för så kallade starka män med stort våldskapital.

Jag vet att han har andra sidor som handlar om mäktig magi, skaldekonst och vishet. Men även detta mynnar ofta ut i strider, kraftmätningar och mer eller mindre hänsynslös maktutövning. Det jag har läst på om fornnordisk macho- och hederskultur känns väldigt oattraktivt, och det är det jag har tagit avstamp mot.

Jag kan inte säga att jag har stött på fler böcker med en annan syn på Oden, men jag måste kolla det. 🙂

Finns det några svenska fantasyböcker som du skulle vilja rekommendera?

Oja! Hur mycket plats får jag? 🙂 Här kommer ett axplock:

Lisa Förares Varken är välskrivet, mörkt och roligt med fin skildring av kärlek mellan systrar och fotbollstokiga nornor.

Kristina Hård skriver drivet med bra karaktärer en svensk dystopi med troll (Kaisertrilogin).

Frida Hallberg skriver vackert om kärlek till naturen och andra varelser (mer troll).

Troll finns det också i de litterära norrländska Stallo och Stalpi (Stefan Spjut) – och Mats SöderLunds likaledes norrländska klimatdystopin trilogin om ättlingarna (och ja- det märks att han är poet).

Mattias Kuldkepp skriver omväxlande komiskt och episkt – och Anna Jakobson Lund tänkvärt och drivet om äventyr och kön/queerhet.

Jessica Schiefauer kan få vara med här också. Hon skriver ju om personer som byter kön med hjälp av blomsekret och dystopier och så. Alltid med samma vackra språk och fina personskildringar och brutala omständigheter.

Kanske kan man peta in finlandssvenska Maria Turtschaninoff som skriver välskriven feministisk fantasy utan militärstrategi och stora slag och Karin Erlandsson som skrivit den otroligt vackra och tänkvärda barnboksserien Pärlfiskaren.

Slutligen – vad har du på gång nu?

Jag har haft ett projekt på is medan jag arbetat med Tvåhjärtattrilogin, och det visade sig vara en barnboksserie. (Hoppla!)

Just nu redigerar jag flera av de fem manusarna lite parallellt, och min eminenta skrivargrupp Hirgon (kopplad till Tolkiensällskapet i Stockholm) har snart manglat igenom det första. Skillnaden från Tvåhjärtattrilogin är att det här är lite mer medeltid och en enda tydlig huvudperson (ensam och utsatt tonårshjältinna). Om den hunsade unga drottningen Ursula som är så ensam som någon kan bli, och som en natt blir invigd i hemligheter och märkliga ting som helt vänder upp och ned på hennes värld.

Likheten är att det finns djupa, mystiska skogar och tjejer som bär berättelsen. Och så björnar förstås. Alltid björnar. Dessutom har jag, föga överraskande, petat in en ickevåldslig motståndsrörelse och positiv religiositet. Två saker som jag själv saknar i fantasy (och kanske berättelser över huvud taget).

Det är roligt att få dyka ner i en ny fantasivärld, och utforska den ordentligt. Den här berättelsen kom dessutom till i ett skönt flow, och jag har fått höra att det märks när man läser. Är spänd på att få dela den med världen.

Och med det är det dags för mig att tacka för mig och säga tack Patrik för att jag fick bre ut mig på din blogg! 🙂

Marija Fischer Odens egen webbplats

Förlagets författarinfo

Böckerna köper du där du köper böcker:

SF-bokhandeln

Adlibris

Bokus

Intervju med A.R.Yngve

Publicerad den av
1

A.R.Yngve är en av de där kreativa figurerna som under längre tid har förgyllt den svenska fantastiken. Han är såväl tecknare som författare och det är alltid lika trevligt att träffa honom på mässor och sf-kongresser. Dessutom så hade bloggen Epiloger den goda smaken att recensera min fantasyroman Klockan och spegeln tillsammans med Yngves Vaernen den fördömde. Så därför är det kul att få bjuda på en intervju med honom och jag tycker dessutom att ni ska följa hans uppmaning i slutet! 

Du har varit verksam ganska länge och gett ut en imponerande mängd böcker. Är det någon eller några böcker som du är extra nöjd över eller som betyder extra mycket för dig?

Varje gång jag blir kallad en ”produktiv” författare skäms jag inombords och tänker på alla böcker jag inte har skrivit klart. Du skulle bara veta …!

Och helt nöjd blir jag nästan aldrig. Det är alltid någon detalj jag ser tillbaka på i en bok och tänker ”Kunde ha gjort det där annorlunda”.

Bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven” betyder speciellt mycket för mig eftersom jag fick idén så tidigt – redan innan jag skrev min första roman – och för att den var tänkt att fortsätta med många fler böcker. (Fortsättningen är dock försenad …)

Av alla mina böcker är det kanske fantasyromanen ”Vaernen den fördömde” som jag är mest nöjd med hur den blev, hantverksmässigt sett.

Jag har något att bekänna i det här sammanhanget: På ett rent personligt plan är det fortfarande som om jag väntar på det första riktiga genombrottet. Ibland har jag undrat om jag borde syssla med något annat, eller om jag saknar någon egenskap som kan göra mina böcker mer populära …

AR Yngve - tre böcker

Vilka författare har varit extra betydelsefulla för dig?

Alfred Bester, Fredric Brown, Tove Jansson, Frederik Pohl och C.M. Kornbluth, Stanislaw Lem, Bröderna Strugatsky, Alice Sheldon (alias ”James Tiptree Jr.”), Philip K. Dick … och andra genreförfattare som jag inte kommer på just nu.

Carl Sagans ”Cosmos” gjorde ett enormt intryck på mig – både TV-serien och boken. Den bärande idén i ”Cosmos”, att all kunskap hänger ihop som en enda rationell världsbild är liksom en ledstjärna för hur jag tänker.

Bör också nämna att jag har älskat att läsa olika humoristiska verk när jag växte upp – som t.ex. i tidskriften MAD, och många fler författare än det finns plats att nämna här.

Vad är det som lockar med att skriva science fiction (och annan fantastik)?

Faktiskt är det inte ”verklighetsflykt” som är grejen. Snarare är att skriva fantastik, för mig, ett sätt att åskådliggöra hur verkligheten är fantastisk på flera sätt – häpnadsväckande, otrolig, skrämmande, absurd, sublim… Det brukar också kallas att ”ljuga för att tala sanning”.

Eller så här: Jag har länge misstänkt att många människor skapar en mental skiljelinje mellan ”den verkliga vardagen” och det som finns bortom den. Som om bara den här planeten skulle vara ”på riktigt” och resten av universum ligger i ett fjärran sagoland. Och den tendensen har förvärrats, tack vare våra smarttelefoner. Vår världsbild har på ett paradoxalt vis krympt, trots att vi har tillgång till mer information än någonsin i mänsklighetens historia.

Det universum som vi skymtar på natthimlen, eller i historien, eller i vetenskapen, ser jag som exakt samma värld som vår ”vardagliga” verklighet. Och det försöker jag uttrycka – en slags uppdaterad ”Sense of Wonder”. Möjligen är det därför jag mestadels har skrivit SF.

Och jag älskar dessutom satir – det är väldigt tydligt i bl.a. min tidsreseroman ”The Time Idiot” och vampyrromanen ”Blood & Swine”.

AR Yngve Feb 2020 small

Det gångna året har ju som bekant varit väldigt märkligt för oss alla – hur har pandemin påverkat ditt skrivande?

Klart negativt. Inspirationen har varit ovanligt låg. Det är inte bara de omedelbara svårigheterna i vardagen, och isoleringen, som sätter käppar i hjulet för skrivandet – det är också en djupare känsla av existensiell ovisshet.

Ibland känns det som om vi alla har hamnat i en av Philip K. Dicks romaner – och vad är då liksom vitsen med att skriva fler SF-historier? Eller skräckhistorier?

Har du själv skrivit om pandemier eller farsoter? Eller kanske om andra aktuella ämnen som mindre lämpliga ledare (som t ex den orange mannen i Vita huset som vi lyckligtvis snart slipper)?

Tja … Handlingen i min bokserie ”Darc Ages – De mörka tidevarven” bygger ju på att en farsot har skapat en postapokalyptisk värld. Jag började skriva en skräckhistoria om en ännu hemskare farsot… men jag har kört fast, i väntan på hur den verkliga pandemin utvecklas.

I rymdoperan ”The Argus Project” (inte min bästa roman) är skurken en krigshetsande politiker som försöker lägga under sig hela Solsystemet. Redan år 2008 skrev jag en serie satiriska artiklar under rubriken ”Nurglon in 2008!” – där ett ohyggligt Lovecraftianskt monster försöker vinna presidentvalet i USA (och använder samma slags retorik som Sarah Palin och ”Orange Man”).

Finns det några svenska fantastikböcker som du skulle vilja rekommendera?

– Bertil Mårtenssons ”Det gyllene språnget”
– Sam J. Lundwalls ”Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet” (en underbar pastisch på SF från Jules Vernes dagar)
– Jorun Modéns ”Samael”
– KG Johanssons ”Googolplex” (och ”Biotika”, om du har mage för splatter-skräck)
– John Ajvide Lindqvists ”Hanteringen av odöda”
– Carl-Johan Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia” (ett slags fantasy för mainstream-läsare)

Jag hade ju själv nöjet att få vara redaktör för dig då din underhållande och fartfyllda novell ”Jo Carter och Kejsaren av Mars” publicerades i förra numret av Brev från Cosmos. Så därför måste jag ju fråga om det kommer fler historier om Jo Carter?

Jag är förresten tacksam för att du hjälpte mig göra den novellen bättre. Och apropå ”Jo Carter” – jag gillar att få läsarpost, men det händer väldigt sällan numera. Så om läsarna vill ha fler historier med samma karaktärer, får de gärna skriva till mig och önska det …

LÄNKAR:

”Nurglon in 2008!”:
http://aryngve.com/aboutpages/aboutnurglon.html

A.R.Yngves böcker på Amazon.se:
https://www.amazon.se/s?k=a.+r.+yngve

A. R. Yngves böcker på svenska bibliotek:
http://libris.kb.se/hitlist?q=a.+r.+yngve&r=&f=simp&t=v&s=r&g=&m=50

A. R. Yngves officiella webbsajt:
http://aryngve.com/

Den officiella sajten för bokserien ”Darc Ages – de mörka tidevarven”:
http://www.darcages.com/

A. R. Yngves radioserie ”Magiens Arv” (som sändes på NRK år 2009):
https://www.youtube.com/user/MagiensArv

Brev från Cosmos nr 9 med novellen ”Jo Carter och Kejsaren av Mars”
https://clubcosmos.net/documents/Brev_från_Cosmos-9.pdf

Intervju med Anna Jakobsson Lund

Publicerad den av
1

Anna Jakobsson Lund är onekligen en av Sveriges intressantaste fantastikförfattare som rör sig flyhänt mellan olika sorters världar. Hon har bjudit på den dystopiska trilogin Systemet, tagit med oss till en intergalaktisk akademi i Czentes Omega, välkomnat oss till den mystiska kabarén i Equilibrium och nu senast i Blynätter introducerar oss för en helt ny genre: sågverksfantasy. Jag passade på att ställa några frågor om böckerna Equilibrium och Blynätter och här kan ni läsa hennes mycket intressanta svar. 

Du har skapat väldigt levande världar i såväl Equilibrium som i Blynätter (fast om den sistnämnda ju baserad på vår egen), även om du inte berättar särskilt mycket om den för oss utöver det som vi får veta via historiernas protagonister. Så hur mycket vet du om världarna som inte har kommit med i romanerna?

Inte speciellt mycket. Världsbygge för mig är något som sker parallellt med att historien växer fram. Den värld skapas som passar bäst för att berätta historien, pressa karaktärerna att visa sina rätta jag och belysa de frågor jag vill att romanen ska handla om på djupet. Det gör att det finns ganska lite världsbygge gjort som inte läsaren på ett eller annat sätt får ta del av.

Jag är som du säger ofta ganska snål med fakta om världen vi rör oss i. Eftersom karaktärerna känner den så väl hittar jag sällan riktiga tillfällen för dem att på djupet gå och fundera över hur allting funkar. När den tekniken är som bäst kan den ge en känsla av att världen är mycket större och rikare än just den del läsaren ser. När den fungerar som sämst känner läsaren dock att för mycket är oklart. Det är en lina jag balanserar runt på mest hela tiden när jag skriver, och ibland dunsar jag nog ner på fel sida. Men hellre det än info-dumpar om sådant som inte är intressant för historien.

Om vi börjar med att prata om Blynätter så är det en på många sätt speciell värld och speciell historia du bjuder på. Dels är ju världen baserad på vår egen värld, men skillnaderna är så stora att jag inte bara vill kalla den för alternativhistorisk, och i den övergripande konflikten finns en klasskamp som vi sällan ser i fantasy – vad var utgångspunkten för den här världen och historien?

Jag arbetar till vardags på Kommunförbundet Västernorrland, vilket gör att jag reser rätt mycket mellan kommunerna kring Höga Kusten. För några år sedan körde jag genom den där trakten på hösten och kände ett tydligt sug efter att skriva med min egen hemmiljö som bakgrund. I Ådalen finns så mycket arbetarhistoria och Sundsvalls stenstad är unik i sitt slag, ett minne från en tid när Norrlandskusten var ett av de rikaste områdena i Norra Europa. En rikedom som så klart byggdes på många fattiga människors ryggar.

Det var den här längtan ”hem” som drev mig. Jag skrev Equilibrium just då, och rörde mig i påhittade glamorösa miljöer. Med Blynätter ville jag skapa en alternativ verklighet som låg nära den historiska. Jag valde Sundsvall som bas, men gav den namnet Näsvik, för att markera att det faktiskt inte rör sig om en historisk plats som råkar ha magi, utan faktiskt är en alternativ värld med andra värderingar och förutsättningar. Det gjorde jag främst för att kunna arbeta som jag brukar, med en bred representation bland mina karaktärer. I en historisk miljö blir det lätt vitt och manligt och straight på ett sätt som jag inte är så intresserad av.

Som en blinkning till hembygden är dock alla namn på mindre orter korrekta. Jag har också valt att ha med vissa begrepp från tidigt 1900-tal, som till exempel ”lärkor” om prostituerade. De hus som namnges i Näsvik går också att finna i Sundsvalls stenstad.

Omslaget till Blynätter

En av dina protagonister i Blynätter är ju döv, och det är överhuvudtaget väldigt ovanligt att personer med funktionsnedsättningar dyker upp i litteratur i allmänhet och fantasy i synnerhet. När de väl gör det faller de ofta in i vissa klichéer i gestaltningen (synskadade som ska känna andra i ansiktet är ett vanligt återkommande exempel). Jag tycker att din gestaltning av Elsa är väldigt lyckad – kan du berätta lite om dina tankar kring romanfiguren och hur hon växte fram?

Dövhet är ett funktionshinder som ofta missförståtts, och döva har också alltid förtryckts av det större samhället som påstått sig ”skydda” dem. Därför kändes det rätt när jag fick känslan av att Elsa nog var döv. Genom henne kan jag belysa en mörk del av vår socialhistoria, men också visa hur funktionshindret bara är en liten del av hennes person. Elsa är den hon är, en ambitiös gruppledare i en framgångsrik kriminell organisation, med eller utan sitt funktionshinder. Som med alla karaktärer gällde det att hålla tungan rätt i mun. I de kapitel där hon har perspektiv behövde jag tänka på hur hon uppfattar världen, och jag behövde också se till att hennes vänner tolkade till och från teckenspråk när det behövdes. Att skriva en funktionshindrad person får en alltid att tänka på hur vi alla har olika förutsättningar att ta in och ta oss fram. Och att det påverkar oss mest när andra runt omkring inte respekterar oss nog för att underlätta våra liv.

I Equilibrium fångar du något som jag inte kan påminna mig om att jag har läst om tidigare i någon fantasyroman – kabarévärlden, och de queera element som har funnits bakom kulisserna i kabaréer och revyer långt innan ens begreppet queer fanns. Vad har inspirerat dig till detta?

På samma sätt som när jag började skriva Blynätter var det en längtan till något annat som drev mig till miljön i Equilibrium. Jag hade skrivit tre böcker om det skitiga, slitna och väldigt enkla Systemet. I nästa projekt ville jag ha en värld där miljön tog mycket plats, nästan som en karaktär i sig själv. Artiklar och teveprogram från New Orleans och Kap Verde inspirerade mig. När jag insåg hur mycket historien skulle komma att handla om queera karaktärer och rätten att uttrycka sig själv blev kabarén en naturlig del i miljön.

Ari, min huvudperson som varken är man eller kvinna, kom också till som ett sätt att röra sig bort från det jag redan skrivit. Jag hade tagit spjärn mot traditionella könsroller, och böjt mina karaktärer bort från det stereotypa, när jag skrev om Systemet. Men med Ari fick jag en helt annan utmaning, att hitta till karaktärens själ utan att kunna ta avstamp i något binärt kön. Det var en spännande utmaning, och den queera värld jag beskrev i Equilibrium har verkligen öppnat kreativa dörrar för mig. Så många olika typer av karaktärer dyker upp nu, vilket gör att de flesta världar jag skapat sedan dess har väldigt tydliga queera element. Det känns bra att synliggöra något som alltid funnits, och ge det en plats såväl i rymden (i min serie om Intergalaktiska akademin) som i ett alternativt tidigt 1900-tal (som i Blynätter).

Din sekundvärld i Equilibrium ligger långt ifrån klassisk feodal fantasy och jag finner många ekon från ”new weird” och till exempel China Mieville och Steph Swainstons världsbyggen. Kan du berätta lite om hur världen växte fram och vad som var det svåraste när du skapade den?

Ofta under skrivandet kände jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Miljöer var inte min starka sida då (jag fick träna ordentligt, så jag tror att jag blivit bättre) och jag hade verkligen föresatt mig att världen skulle vara mycket och livfull och sprudlande. Mönstrade tyger som bär betydelser lånade jag från en afrikansk tradition, jag frågade mina bröder som arbetat som kockar mycket om kök och restaurangbranschen. En skrivarvän som är kemist bidrog till den påhittade kemin som främst Ari ägnar sig åt. Arbetet handlade helt enkelt mycket om att plocka inspiration från många olika håll, och hitta ett sätt att hålla ihop det till en kultur som kändes vettig.

Svårast var nog att få till en känsla av att staden Porto du Luando finns på riktigt, speciellt när jag själv inte rest i tropiska områden på över tjugo år. En stad med fuktig hetta och tropiska dofter, kan jag i dag önska att jag lyckats bättre med att förmedla. Smaker och ljud fick lite grann fungera som substitut, för att ge den där äktheten som bra sekundärvärldar alltid måste ha.

Jag fastnade ju direkt i de världar du har skapat, så jag undrar vad som får dig att fastna i en fiktiv sekundärvärld och vilka världar och författare som har inspirerat dig?

Det har nog inte undkommit någon att jag är svårt förtjust i Ketterdam från Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Tanken att göra en värld igenkännbar fast helt ny tycker jag mycket om. (Ketterdam är ju bara en del av en större värld, där det bland annat finns ett område där centralorten heter Diurholm och det äts semlor och dricks brännvin.) Jag tycker också om hur Siri Pettersen skapat en värld med många olika lager i sin Korpringarna-trilogi. Även VE Schwabs värld som består av fyra versioner av London är läcker, tycker jag.

Slutligen, vilken svensk roman – fantastik eller inte – skulle du vilja rekommendera

En roman jag inte kan sluta tänka på just nu är Hästpojkarna av Johan Ehn. Det är inte fantastik, men rör sig i samma period som jag vill skildra i Blynätter. Berättelsen lyckas på ett utmärkt sätt både fånga vikten av att inte glömma sin historia och belysa hur nära vi är att göra det i Sverige i dag.

Läs mer om Anna och henne böcker på http://www.annorlundaforlag.se

Här kan du köpa Annas böcker:

Science fiction-bokhandeln 

Bokus

Adlibris 

 

Intervju med Karolina Bjällerstedt Mickos

Publicerad den av
Svara

Karolina Bjällerstedt Mickos är författare till den välskrivna och intressanta fantasytrilogin Till Esperani som första gången gavs ut 1998 – 2004 men nu har kommit i ny utgåva på Fafner förlag. 

Vilka fiktiva världar inspirerade dig när du började arbeta på dina historier?

Tolkien och Lewis var – och är fortfarande – stora inspirationskällor. Det är inte särskilt originellt, men så är det. Deras fullödiga världsbyggen imponerar fortfarande, trots att många gått i deras fotspår och skapat fantastiska världsbyggen. Jag tror det handlar om den fullständiga hängivelsen till skapelsen, känslan av att ingen detalj är för liten och att ingen aspekt lämnas för fäfot. Som läsaren blir en helt trygg i att världen har ett ”eget liv” och en inre logik som inte krackelerar när en läser.

Ursula K LeGuin och hennes besjälade övärld är också en stor inspirationskälla.

Hur mycket ”vet” du om din fiktiva värld? Finns din Silmarillion hemma i byrålådan?

Nej, det gör det inte. Silmarillion är lite som papperet en skriver på: en bra bakgrund men egentligen oläsligt i sig självt.

Jag upptäcker mina världar medan jag skriver. Det känns som om de finns på riktigt och jag är bara en invånare eller besökare där, precis som personerna i böckerna. Därför blir jag själv överraskad ibland när jag skriver. Jag ser miljön framför mig i fyrfärg, känner dofterna, hör rösterna och musiken.

xDSC_3610

Karolina Bjällerstedt Mickos, författare till Till Esperani-trilogin.

Vad kom först – världen eller berättelsen?

Världen, även om det är mycket lite kvar av den ursprungliga idén. Jag vill minnas att jag hade en vision av två mytomspunna städer på var sin sida av ett vatten. En viss dag varje vår blåste en vind miljontals färggranna blomblad från den ena stadens alla träd över till den andra sidan. Detta var grunden till staden Pyros i min första bok Mantor. Karaktären Araes är den enda som är kvar från den ursprungliga idén. Hon fanns i den ena staden och hette då Sarikatt. Hon är min absoluta favoritkaraktär och jag kan känna att hela Mantor utstrålar från hennes personliga lyskraft.

Jag tycker att det finns ett starkt fredsbudskap i dina böcker: var det något som fanns med från början?

Jag har inte medvetet gått in för att ”nu ska jag skriva en bok om fred”, men visst finns budskapet där. Vi behöver mera fred på alla nivåer i tillvaron: mellan individer, mellan stater, mellan samhällsgrupper etc. Vår tid just nu är oerhört polariserad och inriktad på konflikt. Det skapar kollektiv ångest. Bra fantasy tar upp den typen av problematik. Det är därför jag vänder mig mot den uttjatade kritiken att fantasy inte skulle handla om verkligheten. Det handlar sannerligen om verkligheten, men ur en annan vinkel för att vi ska se oss själva på ett nytt sätt.

De första delarna, Mantor och Larona kom ju ganska tätt inpå och den tredje delen, Dorei dröjde några år. Vad fick dig att återvända till din värld?

Mantor och Larona var från början ett enda manuskript, men förlaget ville dela upp det på två böcker. Sedan fick jag i Tolkiens anda skriva färdigt trilogin, och då kom Dorei till världen. Tiden mellan tvåan och trean var alltså bara den tid som det tog att skriva trean. Trots Författarförbundets ”du kan ju prova att ansöka igen, för du kommer väl ut med en bok om året nu” så tar det låg tid att skriva böcker om en inte kan göra det på heltid.

Du väljer ju dessutom att berätta den tredje boken på ett annat sätt, har du några tankar kring varför det blev så?

Jag antar att du tänker på Gnistan och världsbygget kring den inre vägvisaren och den inre skuggan? Det var något som växte fram och blev starkare för varje bok. Varje bok har sin egen huvudperson, sin egen miljö och sin egen karaktär och det påverkar också historien.

Alla dina huvudpersoner känns ganska ovanliga för att vara huvudpersoner i fantasy – särskilt Dorei – kom det av sig själv eller var det ett genomtänkt val för att utmana normerna?

Både och. Att utmana normerna var nog en underliggande kraft under arbetet med böckerna.

Mantor, eller ”mesiga tölpen Mantor” som min man brukar kalla honom, är ju något av en antihjälte. Vek, feg och bortklemad. Han deserterar från både plikt och flickvän efter bara några sidor och fortsätter sedan att sakna ryggrad på många sätt. Flera recensenter skriver att de inte tycker han är särskilt sympatisk. Men han är mänsklig! Och han växer ju, bok för bok. Han skaffar sig en riktning och lär sig gå i den.

I Dorei ville jag föra in dimensionen småbarn i historien eftersom det oftast saknas i fantasy. Jag ville visa att amning, barnafödande och föräldraskap – som ju är oerhört viktiga aspekter av våra verkliga liv – också har en plats i fantasy tillsammans med rafflande element som piratöverfall och långa resor till fots. Jag hade själv småbarn när jag skrev och har lidit av svåra amningsproblem. Att amning skulle vara så gott som ickeexisterande inom fantasy kändes fel.

Jag ville också ha med en typisk grovhuggen och lojal soldat – den starka, tysta typen från vidderna – som var kvinna. Det blev karaktären Turq. Jag är väldigt nöjd med namnet. I första kapitlet kan man tro att hon är en man och sedan bli lite överraskad när det visar sig att ens förutfattade meningar spelat en ett spratt.

tillEsperani

När böckerna kom första gången så fanns det ju inte så mycket svensk fantasy, vad var din drivkraft att skriva och försöka bli utgiven?

En skriver på grund av ett djupt liggande inre behov. Annars blir det inga böcker satta till världen. Och har en skrivit, vill en bli läst. Det är som när en fött barn: det uppstår ett behov av att visa sin skapelse för världen. I grunden tror jag både skrivande och fortplantning handlar om att en vill lämna något efter sig när en dör.

Var det svårt att bli utgiven? Hur reagerade de stora förlagen?

Jag skickade mitt första manuskript, som alltså bestod av det som idag är Mantor och Larona, till många förlag utan att få napp. De flesta ville inte säga något om varför de refuserade manuset. Sedan vann jag Måni förlags romantävling och Till Esperani blev utgiven. Nu inför nyutgivningen var det Fafner förlag som kontaktade mig och ville ge ut trilogin på nytt. Jag blev både överraskad och oerhört glad. När jag nu läser alla de fantastiska recensioner jag fått så är jag otroligt tacksam för att jag fått möjligheten att nå ut med Till Esperani ännu en gång.

Minns du hur böckerna blev mottagna?

De blev i huvudsak väl mottagna. Jag minns framför allt att Dorei väckte en del uppmärksamhet tack vare den ammande hjältinnan. Någon myntade genren ”amningsfantasy”.

Kommer vi att få läsa några nya böcker av dig? Kanske i samma värld?

Skulle du vilja det? Vad roligt! Jag har ingenting på gång just nu, men vem vet vad som händer i framtiden.

Mellan de båda utgivningarna av Till Esperani har jag gett ut en barnbok som heter Hemlighetsfågeln, även den fantasy och med vackra illustrationer av Myra Hild. Boken är tänkt som lättläst men ändå kvalitativ litteratur för barn 6-11 år, inte minst de som kämpar för att hitta läsglädjen och lära sig läsa. Jag har också gett ut en deckare som heter Dödens kommun och som utspelar sig i nutid i min hemkommun Järfälla. Jag har nyligen börjat jobba på en fortsättning på Dödens kommun.

Finns det någon svensk fantasy som du vill rekommendera?

Absolut. Erik Granström för hans fantastiska språk. Det rinner som smält silver in i ens själ och stelnar i oväntade, tragikomiska former. Niklas Krog för hans fina gestaltningsförmåga. Allt blir levande! Och Christina Brönnestam för hennes brännande karaktärer och förmåga att beskriva mänsklighet. Jag väntar ivrigt på en fortsättning på hennes Svart eld.

När det gäller utländsk fantasy så finns det just nu två lysande stjärnor på min himmel: Robin Hobb och Brandon Sanderson. Båda har skapat helt fantastiska, detaljerade, överraskande världar som räckt till många böcker.

Mantor på adlibris

Mantor på bokus

Intervju med Lisa Rodebrand

Publicerad den av
1

Författaren och förläggaren Lisa Rodebrand är aktuell med en nyrelease av boken ”En droppe i rymden”, och i samband med det fick jag möjlighet att ställa några frågor till henne om hennes intresse för science fiction, skrivande och vad hon letar efter när hon ger ut böcker.  

38487581_438673279873496_1360910926617772032_n

 

Hur kom det sig att du började skriva science fiction?

Oj, nu får du mig att känna mig uråldrig.

Det var före internet och före videon. På den tiden var TV begränsat till två kanaler och jag bodde på landet med närmaste bibliotek en och en halv mil bort. För mig som barn kunde biblioteket lika gärna ha legat på månen.

Jag började skriva av samma skäl som de flesta andra: Mina föräldrar läste mycket sagor för mig när jag var liten, jag älskade historier om andra världar och började tidigt plöja böcker som t.ex. Sagan om ringen. Det var före TV-spelens och videons ankomst och böcker var den tidens underhållning.

Som barn på 70-80-talet ute på landet så fanns det inte så mycket fantastik att tillgå. Det var hästböcker för flickorna och Biggles för killarna (och mig, hästböcker har aldrig varit min grej!) Jag insåg tidigt att för att få historien som jag ville ha, fick jag skriva den själv.

Att det blev just science fiction har två anledningar, den ena medveten och den andra omedveten. Dels passade historien som jag ville berätta in bättre i en framtidsmiljö än i en medeltida fantasymiljö och dels var jag omedvetet influerad av filmer och serier som jag sett. Jag växte upp med Star Wars-filmerna, de ursprungliga. Jag tittade på Det var en gång, läste Yoko Tsuno och såg på Blixt Gordon, Night Rider och Buck Rogers. Senare kom V-filmerna som jag också var mycket förtjust i.

Båda mina böcker, Revolt och En droppe i Rymden, innehåller korn av historier som jag skrev i slutet av 80-talet. Många gör misstaget att tro att eftersom det är högt tempo i böckerna så har de gått snabbt att skriva, men så är alltså inte fallet.

Vad var det viktigaste för dig att tänka på när du skapade den fiktiva värld som dina böcker utspelar sig i?

För mig har karaktärerna alltid kommit först, sedan historien och sist miljön. Revolt utspelar sig på jorden i framtiden, på en icke-namngiven plats och En droppe i Rymden utspelar sig på en planet i ett annat solsystem. Båda platserna är skapade för att kunna ge så obegränsade möjligheter som möjligt. Vad som helst ska kunna hända. Jag vill ge fantasin fritt spelrum.

Omslagen till böckerna Revolt och En droppe i rymden.

Hur ser dina skrivrutiner ut?

Jag sitter ofta i sängen och skriver, i skräddarställning med block och penna i knät och med katten i fotänden på sängen. Scenerna pusslas ihop och sätts in en pärm så att de kan flyttas runt som jag vill. Det blir mycket ringar och pilar, stycken som flyttas runt, och egna påhittade symboler som virvelvindar, stjärnor och små hus. Jag skriver på inspiration och i perioder och behöver mycket tid för eftertanke och för att gå in i känslan hos karaktärerna och scenerna.

Du är ju förläggare också, vad får dig att bli intresserad av ett manus?

Fantasi-Förlaget letar just nu efter manus inom fantasy, science fiction och skräck. Vi ger ut böcker för både ungdomar och vuxna, men bara romaner, inga noveller.

Inom fantasy letar vi just nu efter ett manus som utspelar sig helt och hållet i ett annan värld, dvs inte magisk realism eller portalfantasy. Vi vill uppleva ditt världsbygge, inte få det förklarat för oss, vilket kräver intressanta karaktärer och skicklig gestaltning. Manuset ska ha ett fokus på äventyr och vara avslutat, dvs helst inga öppna slut, trilogier eller serier. Vi undviker också uttjatade ämnen som t.ex. Tolkien-kopior, Harry Potter-kopior, änglar, demoner, vampyrer samt talande djur. Olika subgenrer, som t.ex. steampunk, eller genreöverskridande verk är välkomna! Vi längtar efter ett äventyr i en främmande värld.

Inom science fiction letar vi efter ett manus där fokus ligger på en spännande historia med levande karaktärer. Det spelar ingen roll om ditt manus utspelar sig på jorden i framtiden eller på en annan planet. Postapokalyptiska historier och dystopier är också välkomna. Ditt manus får gärna svara på frågan ”Vad skulle hända om … ?”

Inom rysare letar vi efter ett manus som utspelar sig i vår värld. Övernaturliga varelser eller fenomen får förekomma, men manuset ska ha mer dragningar åt realism än åt fantasy. Vi letar efter den krypande känslan av att något riktigt otäckt kommer allt närmare. Vågar du anta utmaningen att skrämma oss?

Om du skulle rekommendera en svensk fantastikbok (som inte är utgiven av ditt egna förlag), vilken skulle det bli då?

Det finns så många! Måste jag välja? I så fall blir det Fredens pris av Anna Blixt, första delen i en trilogi där de andra delarna heter Rämnfödd och Den gyllene vinden. Det är fantasy som utspelar sig helt och hållet i en annan värld och den innehåller karaktärer som man kan identifiera sig med och scener som man ser framför sig.

Slutligen, vad jobbar du på nu?

Det är hemligt! Eller nåja, nästan hemligt. Jag har ett svårt fall av skrivtorka så därför försöker jag hålla mitt manus för mig själv. Men det utspelar sig på Öland i Sandby Borg och innehåller zombier. Om det blir en bok eller inte får framtiden utvisa!

Läs mer om Lisa och hennes böcker på Fantasiförlagets webbsida! 

Intervjuer

Publicerad den av
Svara

Under den senaste månaderna har jag haft det stora nöjet att bli intervjuad både på en blogg och i två poddar.

Den som till äventyrs vill läsa eller lyssna på när jag svamlar styr med fördel webbläsaren till någon av följande länkar (och både bloggen och poddarna ifråga har många andra intressanta inslag och texter):

http://jlfantasy.se/Blogg/2018/04/28/Patrik-Centerwall—Författarintervju

http://ordbyting.se/2018/06/09/06-multiversum-och-tiden-med-patrik-centerwall/

https://fandompodden.podbean.com/e/fandompodden-080-fran-swecon-2018-patrik-centerwall-om-sitt-forfattarskap-och-fandom-i-goteborg

Mycket nöje!