I den vildvuxna floran av svensk fantasy finns det några böcker som sticker ut extra mycket. Kanske för ett extra välarbetat världsbygge, kanske för att de tar sig an fantasylitteraturens möjligheter med stor kreativitet. Kanske för att språket är synnerligt vackert.
En av de bokserier som sticker ut – av flera anledningar dessutom – är trilogin Laurentius krönika som gavs ut 2022 – 2023, men vars historia är betydlig äldre än så. Och det är också den första anledningen till att trilogin sticker ut, för ursprunget kommer från den första svenska kampanjen i levande rollspel. En kampanj som dessutom fortfarande fortgår.
Enligt författaren Stefan Eriksson hade han och hans vänner upptäckt den nya hobbyn rollspel väldigt tidigt och snabbt kommit på att det skulle vara mycket roligare att verkligen leva ut sina roller i stället för att sitta runt ett bord och slå tärningar. Och så uppfann de på egen hand ett sätt att spela levande rollspel. Gamla rollspelare kanske minns en artikel från Sinkadus nummer 22 där bland annat just Stefan Eriksson beskriver hur det går till att skapa en scen, och såväl namn på några av huvudpersonerna och scenen i sig känns igen från Laurentius krönika.
Men det finns mer som gör att trilogin sticker ut. Värt att notera är ju även väldsbygget. Det finns många intressanta och genomtänkta världsbyggen i svensk fantasy, så på det sättet är böckerna inte unika, men det jag uppskattar så mycket med den här boken är den intressanta kombinationen av klassiska fantasy och nordisk mytologi. När jag har hållit föredrag om svensk fantasy som utgår från nordisk mytologi har jag efterlyst fler som tar kända myter och gör något nytt med dem, och det tycker jag att Stefan Eriksson gör. Han andas in liv i en klassisk mytologi när han tar välkända gudar och använder dem i ett nytt sammanhang.
Sedan har vi det här med hur boken är berättad. Den genuina berättarglädjen går nästan att ta på, och jag fascinerades också av hur Stefan Eriksson lyckas kombinera ett långsamt tempo med en spänning som håller fast dig som läsare. Eriksson tillåter sig själv att ta tid för att berätta sin historia, under långa delar händer det inte så mycket, och även om insatserna är höga för huvudpersonerna övervinner de oftast motståndet tämligen lätt – särskilt den otroligt kompetente prins Eduron. Men det är ändå spännande och du sveps med i berättelsen. Du känner lukter, ser färger och känner smaken av mat, vin och inte minst mjöd. Men framförallt vill du läsa vidare!
Och det finns också en ganska speciell ton i berättandet. Världens öde står på spel, vi är med om stora fältslag och vi har hot från en dold ondska. Fast mitt i den här dramatiken hittar vi en ganska munter ton. Äventyrarnas iver att ta sig an äventyr och faror, ibland i kombination med replikskiftena får mig att tänka på Alexandre Dumas den äldres mästerverk De tre musketörerna, vilket verkligen är en komplimang när det kommer från mig. Den här tonen är kanske ett arv från den ursprungliga rollspelskampanjen, då det i rollspel ofta finns en glädje, en värme och en humor. Även när du ska rädda världen under hemska omständigheter!
Om det inte har framgått vill jag alltså varmt rekommendera Laurentius krönika, och jag hoppas innerligt att det kommer fler böcker från Stefan Erikssons penna!
Skymningssång 