Att koka ihop en god skräckhistoria görs ju inte hur som helst, utan du behöver noggrant överväga hur du blandar ihop ingredienserna. Och inte minst vilka du ska lägga i den skållheta grytan som förhoppningsvis bränner ordentligt när den serveras.
Ett av de viktigaste inslagen är ett persongalleri läsaren kommer bry sig om. Känner man inget för rollfigurer så ger man ju blanka fan i alla hemskheter som de råkar ut för. Du vill inte att läsaren ska tycka att det var skit samma att till exempel Vera, en bifigur som inte har något att göra med handlingen, till sist blev brutalt styckad av mördaren. Nej, du vill att läsaren ska bli upprörd, att läsaren ska chockas och kanske högt muttra: ”Nej, inte Vera! Vem ska nu mata hennes dvärggurami?”.
Sen är det ju inte fel om historien på något sätt är aktuell och relevant. Den behöver ju inte vara det, men jag tycker det är något visst med skräck som kommer nära vardagen, vilket också gör att man får det fina bieffekten att det blir en sorts tidskapsel när den läses vid senare datum. Kanske kommer den inte vara skrämmande på samma sätt då, men kan säga mycket om sin tid.
Sen behövs det en rejäl käftsmäll. Hur mycket krypande skräck det än är som serveras så behöver det bli riktigt jävla obehagligt. Serietecknaren och skräckkonnässören Johan Wanloo uttrycker det med självklarhet: ”Någonstans måste B-filmen in”! Och jag tror han är något viktigt på spåret där.
Det här är alla tre viktiga ingredienser som vi hittar i Anna-Karin Tellgren och Marie Metsos Gynnaren som precis har kommit ut på Swedish Zombie.

Gynnaren är en del i Den nya skräcken, förlagets utmärkta serie med kortromaner. Ett i sammanhanget vanskligt format, det är visserligen skönt att inte alltid läsa tegelstenar, men det krävs ju så otroligt mycket fingertoppskänsla för att få det att funka – särskilt när det handlar om skräck. Lyckligtvis är Swedish Zombies förlagsredaktör Jonny Berg försedd med en otroligt fin kunskap om genren och har verkligen känsla för att få även den kortaste historia att fungera (jag har haft honom som redaktör – det svider när man får uppgiften: skriv om, skriv rätt, men fan vad nöjd man är när det till sist blir bra). Och författarna som hittills har bidragit till bokserien kan konsten att skriva kort och engagerat. Så även Anna-Karin Tellgren och Marie Metso.
Gynnaren kretsar främst kring Elsa som är cykelbud och hennes lillasyster Hilma som diggar creepy-pasta och lägger ut coola klättringsutmaningar på sociala medier. Deras föräldrar är nästan aldrig hemma eftersom de fortfarande tror att de ska slå igenom med sitt band – och drar därför in ännu mindre pengar till hushållet än Elsa som cyklar runt och blir förolämpad av dryga kunder som inte orkar gå ner till hörnet och hämta en hamburgare själv. När Hilma får reda på hur jävliga kunderna är så gör hon och hennes polare en ritual för att frammana varelsen gynnaren som ska hjälpa till. Ja, vi vet ju alla hur väl sånt där brukar gå i skräckhistorier.
Och den här mixen är det som jag gillar så himla mycket med Gynnaren. Det hade kunnat vara en realistisk roman om hur jävligt det är att vara cykelbud och ha oansvariga föräldrar, eller om dagens subkulturer hos ungar i 15-årsåldern. Det hade kunnat vara en mycket längre bok. Men det är det inte det. Det är pang på. Som många skräckfilmer man har hyrt på VHS en gång i tiden. Och det funkar otroligt bra.
Med enkla men effektiva penseldrag målar Tellgren och Metso upp förutsättningarna, skapar trovärdiga rollfigurer som i alla fall jag bryr mig om. Gynnaren kommenterar antagligen bättre än alla debattböcker som har skrivit i ämnet hur det är att vara cykelbud, eftersom jag känner för Elsa, och eftersom det som drabbar henne utöver kunderna verkligen förstärker känslan. När fantastik är som bäst visar det verkligheten genom en annan lins och vi förstår den bättre. Och det gör verkligen Gynnaren.
Skräckinslagen är bra och trovärdiga. Klart vi köper att kidsen gör ritualer de har läst om på nätet, och eftersom författarteamet så varsamt låter oss förstå att det nog inte var en så bra idé så är vi med från början och vi tappas inte bort när de övernaturliga drabbar oss och skräckmomenten stegras. Kontraktet mellan läsaren och författarna är tydligt och vi tror på det vi läser.
Det är en kort bok, det är det. Min första tanke när jag läst klart är att det hade kunnat vara längre, men när jag funderar på det undrar jag snarare: varför då? Gynnaren levererar, och den levererar som kortroman. Gott så. Eller snarare: grymt så!

