Recension av Gynnaren

Att koka ihop en god skräckhistoria görs ju inte hur som helst, utan du behöver noggrant överväga hur du blandar ihop ingredienserna. Och inte minst vilka du ska lägga i den skållheta grytan som förhoppningsvis bränner ordentligt när den serveras.

Ett av de viktigaste inslagen är ett persongalleri läsaren kommer bry sig om. Känner man inget för rollfigurer så ger man ju blanka fan i alla hemskheter som de råkar ut för. Du vill inte att läsaren ska tycka att det var skit samma att till exempel Vera, en bifigur som inte har något att göra med handlingen, till sist blev brutalt styckad av mördaren. Nej, du vill att läsaren ska bli upprörd, att läsaren ska chockas och kanske högt muttra: ”Nej, inte Vera! Vem ska nu mata hennes dvärggurami?”.

Sen är det ju inte fel om historien på något sätt är aktuell och relevant. Den behöver ju inte vara det, men jag tycker det är något visst med skräck som kommer nära vardagen, vilket också gör att man får det fina bieffekten att det blir en sorts tidskapsel när den läses vid senare datum. Kanske kommer den inte vara skrämmande på samma sätt då, men kan säga mycket om sin tid.

Sen behövs det en rejäl käftsmäll. Hur mycket krypande skräck det än är som serveras så behöver det bli riktigt jävla obehagligt. Serietecknaren och skräckkonnässören Johan Wanloo uttrycker det med självklarhet: ”Någonstans måste B-filmen in”! Och jag tror han är något viktigt på spåret där.

Det här är alla tre viktiga ingredienser som vi hittar i Anna-Karin Tellgren och Marie Metsos Gynnaren som precis har kommit ut på Swedish Zombie.

Gynnaren är en del i Den nya skräcken, förlagets utmärkta serie med kortromaner. Ett i sammanhanget vanskligt format, det är visserligen skönt att inte alltid läsa tegelstenar, men det krävs ju så otroligt mycket fingertoppskänsla för att få det att funka – särskilt när det handlar om skräck. Lyckligtvis är Swedish Zombies förlagsredaktör Jonny Berg försedd med en otroligt fin kunskap om genren och har verkligen känsla för att få även den kortaste historia att fungera (jag har haft honom som redaktör – det svider när man får uppgiften: skriv om, skriv rätt, men fan vad nöjd man är när det till sist blir bra). Och författarna som hittills har bidragit till bokserien kan konsten att skriva kort och engagerat. Så även Anna-Karin Tellgren och Marie Metso.

Gynnaren kretsar främst kring Elsa som är cykelbud och hennes lillasyster Hilma som diggar creepy-pasta och lägger ut coola klättringsutmaningar på sociala medier. Deras föräldrar är nästan aldrig hemma eftersom de fortfarande tror att de ska slå igenom med sitt band – och drar därför in ännu mindre pengar till hushållet än Elsa som cyklar runt och blir förolämpad av dryga kunder som inte orkar gå ner till hörnet och hämta en hamburgare själv. När Hilma får reda på hur jävliga kunderna är så gör hon och hennes polare en ritual för att frammana varelsen gynnaren som ska hjälpa till. Ja, vi vet ju alla hur väl sånt där brukar gå i skräckhistorier.

Och den här mixen är det som jag gillar så himla mycket med Gynnaren. Det hade kunnat vara en realistisk roman om hur jävligt det är att vara cykelbud och ha oansvariga föräldrar, eller om dagens subkulturer hos ungar i 15-årsåldern. Det hade kunnat vara en mycket längre bok. Men det är det inte det. Det är pang på. Som många skräckfilmer man har hyrt på VHS en gång i tiden. Och det funkar otroligt bra.

Med enkla men effektiva penseldrag målar Tellgren och Metso upp förutsättningarna, skapar trovärdiga rollfigurer som i alla fall jag bryr mig om. Gynnaren kommenterar antagligen bättre än alla debattböcker som har skrivit i ämnet hur det är att vara cykelbud, eftersom jag känner för Elsa, och eftersom det som drabbar henne utöver kunderna verkligen förstärker känslan. När fantastik är som bäst visar det verkligheten genom en annan lins och vi förstår den bättre. Och det gör verkligen Gynnaren.

Skräckinslagen är bra och trovärdiga. Klart vi köper att kidsen gör ritualer de har läst om på nätet, och eftersom författarteamet så varsamt låter oss förstå att det nog inte var en så bra idé så är vi med från början och vi tappas inte bort när de övernaturliga drabbar oss och skräckmomenten stegras. Kontraktet mellan läsaren och författarna är tydligt och vi tror på det vi läser.

Det är en kort bok, det är det. Min första tanke när jag läst klart är att det hade kunnat vara längre, men när jag funderar på det undrar jag snarare: varför då? Gynnaren levererar, och den levererar som kortroman. Gott så. Eller snarare: grymt så!

Böckerna köper du så klart på sf-bokhandeln!

Swedish Zombie förlag

Intervju med Mattias Kuldkepp

Med trilogin Sönderfallets symfoni etablerar sig Mattias Kuldkepp som en av Sveriges främsta fantasyförfattare. I serien som tar sin början med Skärvor av en brusten värld har han skapat en mycket intressant fiktiv värd och en gripande historia. Nu kommer äntligen den tredje och avslutande delen och jag är naturligtvis intresserad av att få höra lite av Mattias tankar om böckerna och om fantasylitteratur.

Hur kom du in på fantasy och vilka författare har inspirerat dig?

Fantasy och science fiction har legat mig varmt om hjärtat sedan jag var barn. Äventyrsspels översatta verk med författare som Michael Morcook, Terry Pratchett, Fritz Leibers, Barbary Hambly och Robert E. Howard var tidiga inspirationskällor liksom rollspelet Drakar och Demoner med Nils Gullikssons numera klassiska illustrationer. De ledde mig vidare till genreförfattare som Ursula K. Le Guin, J.R.R. Tolkien, Robert Asprin och Robert Jordan samt filmer såsom Willow och Den oändliga historien. På senare år har jag annars hämtat inspiration från författare som Joe Abercrombie, Scott Lynch, Robin Hobb, Patrick Rothfuss och George R.R. Martin där jag funnit en fantasy som fått mogna och divergera.

Man får ju onekligen intrycket av att det finns rikt med bakgrundsmaterial till din värld. Hur mycket av det som vi får utdrag ur har du skrivit – ligger till och med din alldeles egna Silmarillion i byrålådan?

Jo, nog är det en bred och genomarbetad värld – jag har lagt ned många långa timmar på att få den att kännas genuin. Det finns massvis skrivet som aldrig hittat in i berättelsen, men kanske inte riktigt någon Silmarillion. Mina anteckningar är snarare en spegling av den kreativa villervallan i mitt huvud, och även om en del är strukturerat så är mycket en salig blandning av tankar som fångat mig innan och under resans gång, så ingen färdigskriven ”De åttatusen stegen”, ”Irrfärder” eller ”Magins väsen” som väntar på slutredigering.

Omslaget till tre böcker.

Det är ju en ganska egenartad värld som du har skapat i och med att den rent fysiskt har gått sönder. Kan du berätta lite om idéen bakom världen?

Jag ville ha en värld som redan vid en första anblick stack ut från mängden, och då det är många trasiga öden som man får följa genom böckerna så tyckte jag det passande med en trasig värld. Tanken med de lika sävliga som väldiga uruldraqerna som transporterar flygande skepp mellan trasiga jordskärvor lockade fantasin. Jag inspirerades också tidigt av en scen ur den första avatarfilmen, där de seglar fram mellan flygande jordskärvor och jag försökte föreställa mig hur det skulle vara om man förstärkte tanken och planterade den i en fantasymiljö.

Något jag verkligen uppskattar är fantasy som tar ut svängarna, där det finns inslag som visar att författaren förstår att hen i en fantasyvärld kan skapa vad fanken hen vill (så längre det funkar i den inre logiken). Och det är ju något du verkligen gör i Sönderfallets symfoni, bland annat genom den trasiga världen, men också med några andra inslag. Hur resonerar du själv kring det här, och har du några exempel på andra fantasyvärldar med liknande inslag som har inspirerat dig?

Genom hela mitt författarskap har jag haft förmånen att omges av kloka personer som kommit med goda råd. Ett råd som jag minns mycket väl var just att våga ta ut svängarna. Läsare är härdade äventyrare och klarar mycket mer än man tror. Det är faktiskt mycket värre om handlingen och världen blir blek och anonym. Och om författaren dessutom är lika rädd för att förstöra som för att bygga kan läsaren invaggas i en säkerhet som trubbar av spänningen. Den som bygger stort kan också rasera stort, och det håller läsaren på tårna.

Några exempel på författare som vågar ta ut svängarna … Låt mig börja med ett exempel från hemmaplan. Oskar Källners novell Stockholms drottning tycker jag är riktigt rolig och kreativ – läs den gärna, likaså vågar Lars Carlgren ta ut svängarna rejält i allt han skriver, som till exempel i hans Cthulhu-flirtande framtidsdystopi Vägsjäl. Annars är väl vida svängar ett av George R.R. Martins absoluta signum får man väl säga, ibland till och med så att det blir för mycket av det goda. Jisses vad upprörd jag blev efter att ha läst the Red Wedding …

Gällande ovanliga men fantasieggande fantasyvärldar som inspirerat mig så måste jag också nämna Terry Pratchetts skivvärld. Hade den bokserien blivit lika populär om författaren hållit hårt i tyglarna? Knappast. Den är ett föredöme för oss alla.

Det är ett genomarbetat och varierat persongalleri i dina böcker. Hur mycket har du jobbat med figurernas bakgrund och är det någon som du är extra nöjd med?

I grund och botten är jag nöjd med samtliga figurer som jag tillfört historien, annars hade jag inte valt att forma dem på det vis jag gjort, men visst är det väl så att det alltid finns någon eller några som man är lite extra svag för. Frågar jag mina läsare samma fråga roar mig de skiftande svaren, det får mig att tänka att det finns minst en för alla att älska. Tvingas jag själv välja skulle det kanske få bli Spelemannen, Daewar eller alven Fila’aneth (som mest är en bifigur i första boken), men mitt hjärta bultar samtidigt för dem alla. Gällande bakgrund så beror mängden bakgrundsmaterial i stor utsträckning på vilken roll personen tagit i handlingen. Somliga har krävt mer (eller mycket mer), andra mindre.

Två romanfigurer är blinda, det är ju inte så vanligt att personer med funktionsnedsättning gestaltas i fantasy, och när de gör det så är det oftast perifera och stundtals rätt klichéartade bifigurer. Kan du berätta lite om dina tankar kring dessa romanfigurerna och hur de växte fram?

Det stämmer bra. Då världen som handlingen utspelar sig i är kompromisslös, stundtals rå, så tyckte jag att en blind karaktär skulle kunna förstärka känslan av utsatthet. De två personerna Daewar och Leandra har också mycket olika förhållande till sin omgivning. Medan Daewar är tillbakadragen och räddhågsen så tar Leandra för sig trots sin funktionsnedsättning, på ett sätt som skapar kontrast. Det är också ytterst lämpligt att ha mer än en blind protagonist då det figurerar en icke utpekad blind person i en central profetia och jag vill hålla läsaren osäker på vem som åsyftas, om ens någon av dem …

Den såriga syskonrelationen mellan Daewar och Adea var annars en av de tidigaste pusselbitarna att falla på plats (i likhet med relationen mellan krigardottern Olem och hennes försupne far). Det är en lång parabel som sträcker sig över alla tre romanerna. Att försöka få till intressanta och mångfacetterade protagonister har varit en av mina främsta ledstjärnor. Jag tror att varje människa har stunder av hjältemod och kärleksfullhet. Men även hos de bästa finns där stunder då vi tvivlar, är rädda eller till och med fega. Därför ska mina romanfigurer dras med samma goda och dåliga sidor.

Är det någon svensk fantasy som du själv vill rekommendera?

Det finns gott om fin svensk fantasy för den som tar sig mödan att gå förbi de hyllorna på sfbokhandeln. Inom kategorin finstämd fantasy vill jag rekommendera Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Karolina Bjällerstedt Mickos Till Esperani-serie och på den episka fronten skulle jag vilja slå ett slag för Erik Granströms Svavelvinter-epos och Marcus Olaussons Serahema Saporium-trilogi.

Slutligen: trilogin är i mål. Hur känns det, och vad händer nu?

Hur det känns? Fantastiskt! Jag är otroligt nöjd med hur trilogin funnit sin slutliga form, och även om det också finns ett mått av saknad i att nu vara färdig så finns det så mycket nytt spännande att se fram mot. Den absolut närmsta tiden planerar jag bara flyta med, det är fullt upp med events, praktiska göromål och annat kring boksläppet så det blir inte mycket tid över till annat, sedan så längtar jag också åt att ge mig själv lite mer utrymme åt andra helgaktiviteter än enbart skrivande. Jag har försakat mitt läsande de senaste åren och det finns en uppsjö av nyskapad populärkultur att gotta sig åt. Ska bland annat spelleda lite Drakar och Demoner under hösten. Sen har jag ju familjen att tänka på också. Men förr eller senare så kommer tangentbordet att sjunga sin locksång. Huvudet snurrar redan av spännande idéer, men för tillfället avvaktar jag och ser var hjärtat för mig.

Mattias egna webbplats

Mattias böcker köper du såklart på sf-bokhandeln!