Läsåret 2025

Publicerad den av
3

Klotet vi bor på har genomfört ännu ett varv runt den där gula, livgivande stjärnan i utkanten av galaxen. Det är med andra ord hög tid att göra någon form av summering av det gångna året, och traditionsenligt men med en viss oregelbundenhet gör jag det genom att titta på vad jag har läst under den tidsenhet som vi i den här delen av världen har enats om att kalla för ”2025”.

Allt som allt blev det 52 böcker, vilket får räknas som godkänt då jag brukar ha som informellt mål att läsa en bok per vecka, ett mål som alltså precis uppfylldes. I år hittar vi också några riktiga tegelstenar i listan, men även en del lite kortare historier. Fast det är ju som bekant inte alltid längden som avgör hur lång tid det tar att läsa boken – Salman Rushdies Segerstaden som jag läste i våras är ett exempel på det. En rätt så kort sak, men tog ändå cirka två veckor att läsa. Bra var den i alla fall. Och bland tegelstenarna kan vi nämna den förlängda versionen av Stephen Kings Pestens tid som jag mer eller mindre läst ut under en långhelg. Fantastisk läsupplevelse, och en av Kings bästa böcker.

Eftersom det 2025 var 80 år sedan den första muminboken – Småtrollen och den stora översvämningen – publicerades så bestämde jag mig för att läsa alla de nio muminböckerna i följd. Jag har ju läst dem flera gånger förut, men inte i ett helt svep, vilket var en makalös upplevelse och något jag har skrivit om här på min blogg. Och ja, vad än Förlaget säger så finns det nio muminböcker, och det är ju nästan befängt att fira jubileum för den första muminboken om man inte räknar den som just det – en muminbok. Dessutom ser jag nästan Sommarboken som en sorts epilog till de här historierna, och avslutade alltså muminläsningen med den.

En annan stor läsupplevelse var att få läsa om JRR Tolkiens Sagan om ringen, den här gången i den hemliga inofficiella översättningen av Den stegrande kamelen. Som en av de ytterst få som faktiskt har läst den kan jag intyga att han lyckas med sin föresats att göra en bättre översättning än såväl Åke Ohlmarks som Erik Andersson. Synd att den inte kommer kunna nå en större publik bara, vilket till och med Svenska Dagbladet konstaterade.

Ytterligare två fina läsupplevelser var den svenska antologin med noveller av fantasypionjären Lord Dunsany: Sorglösa dagar på Yann och andra fantastiska berättelser (läs min recension i Brev från Cosmos nummer 17) samt Stephen Kings kortroman The Life of Chuck som återfinns i samlingen If it bleeds, och som också har blivit en mycket fin film. En av Kings absolut bästa och märkligaste historier.

Som vanligt har det också blivit en hel del svensk fantastik, och här vill jag särskilt lyfta fram Stefan Erikssons Laurentius krönika, Sofia Jeppsons Kugghjulssjälar, Sara Engströms Blodlunden och Jessica Schiefauers Tänkarens testamente. Men nog nu om vad jag har läst! Vad har du läst under 2025 som du vill rekommendera?

Recension av Lida (scenversionen)

Publicerad den av
Svara

Riksteatern sätter upp dramaversionen av Stephen Kings roman Lida (Misery i original), och när den turnerande föreställningen kom till Göteborg så kände jag att det här var något jag inte ville missa. Inte bara för att jag gillar såväl teater som Stephen King, utan också för att det är intressant att se hur det går att lyfta över en av Kings historier till scen. Det visar sig att det går alldeles utmärkt, även om det inte är helt problemfritt.

För pjäsmanus står den erfarne författaren William Goldman (som bland annat skrivit romanen The Princess Bride och också ligger bakom manuset till filmatiseringen av Lida), men riksteatern upplyser oss inte om vem som är ansvarig för den kompetenta översättningen.

Goldman har lyckats bra med att överföra romanen till pjäsformat. Ur en aspekt skulle man ju kunna tycka att det är en enkel sak eftersom boken i sitt format redan är ett kammarspel, men samtidigt är det en utmaning att King en så pratig författare – som så gärna går in i sina gestalters huvuden – och det gäller ju också att få med bakgrunden till det som utspelar sig i Annie Wilkes stuga utan att det blir övertydligt. Och just det tycker jag att Goldman verkligen har fått till.

Nu är storyn i sig säkerligen välkänd för de flesta som går och ser pjäsen – bestsellerförfattaren Paul Sheldon hamnar efter en bilolycka hemma hos den psykotiska sjuksköterskan Annie Wilkes som tvingar honom att skriva en ny roman om hjältinnan Lida Chastain – men jag skulle nog våga säga att man förstår upplägget även om man inte har läst boken (eller sett filmen).

Foto: Sören Vilks

Det är till och med så att det är i den första akten, när relationen och spänningen byggs upp, som pjäsen fungerar som bäst. Det är en välskriven och driven dialog, som gör det som teater gör som bäst, låter oss förstå mellan raderna, låter oss känna in det som händer på scen och låter oss stegvis ana Annie Wilkes galenskap och Paul Sheldons desperation. Samspelet mellan skådespelarna (Maria Kulle och Samuel Fröler) är mycket fint och övertygande, och genom små medel lyckas båda väl med att i en stor salong skapa en tät stämning.

Scenografin är enkel och övertygande. Den mesta tiden utspelar sig i det rum där Paul Sheldon vårdas och hålls fången och genom en enkel lösning skiftas vyn ibland till utsidan av huset där vi även ser in i köket, vilket utnyttjas effektivt i några scener. Dock är det ibland lite för många och lite för snabba scenbyten, vilket inte behövs och bara skapar en stressig känsla. Det är ju teater, inte film, och varje scen blir starkare om den får tid, får växa.

Och jag tror det också bidrar till att andra akten inte är lika stark som den första. Den undertext som utnyttjades så effektivt och skapade spänning i första akten finns inte längre kvar i lika hög mån, och även om det finns ett driv så är det inte samma obehagliga stämning. Detta trots att det onekligen bara blir värre och värre för Paul Sheldon. Men kanske är det där vi märker skillnaden mellan att berätta en historia som roman och som teater: vissa saker blir lättare att gestalta genom ord på papper, ord som då sätter i gång vår egen fantasi. Jag vet inte riktigt, men det är något som gör att akt två inte berör lika mycket, även om jag får tillägga att det absolut inte betyder att den är dålig på något sätt.

Ett inslag som skapar lite stabilitet och som också bygger upp spänning, är sheriffen, spelade av Peter Järn, som dyker upp som hastigast i första akten och sedan får en större roll i akt två. Just att en tredje part, som dessutom skulle kunna rädda Paul Sheldon, kommer in skapar lite av den där nerven som annars inte är lika intensiv i andra akten.

En sak som drar ner helhetsintrycket är hur skådespelarna är uppmickade. Ljudbilden bidrar till att det blir ett indirekt avstånd till det som händer på scen, och det är synd, för den intimitet som kan uppstå även i en stor teatersalong går därmed förlorad och med det lite av teaterns magi.

Men dessa anmärkningar till trots så ska vi inte glömma bort det viktigaste: det är en välspelad och välskriven pjäs och den lyckas förnämligt hantera Stephen Kings grundmaterial. Det som har skalats bort – som till exempel avsnitten från den roman som Paul tvingas skriva och det vi i boken får reda på om Annie Wilkes bakgrund – gör att det blir mer fokus på relationerna i stugan, att det när det är som bäst verkligen blir ett spänt kammarspel om makt och vansinne. Och Stephen Kings förmåga att gestalta mänskligt mörker kommer verkligen fram till sin rätt när det serveras på det här sättet.

Så med andra ord: en mycket lämplig pjäs att gå och se när höstmörkret lägger sig över landet och löven faller till marken. Kommer Lida till en teaterscen nära dig så tycker jag allt att du ska gå och ta del av historien om vad som händer när en författare träffar sitt största fan.

Se turnéplan här: https://www.riksteatern.se/lida#section2

Recension av Sent i november

Publicerad den av
Svara

I den sista muminboken, Sent i november, är familjen inte närvarande eftersom den utspelar sig samtidigt som händelserna i Pappan och havet. En samling individer – Filifjonkan, Hemulen, Onkelskruttet, homas Toft, Snusmumriken och Mymlan kommer till Mumindalen och stannar i familjens hus under några höstveckor.

De är där av olika anledningar: Snusmumriken letar efter en melodi, Mymlan ska hälsa på sin syster Lilla My (som är med på ön tillsammans med resten av familjen). Filifjonkan har fått en existentiell kris och tänker att hon kan lösa den genom att besöka den lite märkliga men välkomnande Muminfamiljen. Alla har de olika uppfattningar om familjen och delar av deras inledande gräl handlar om att de inte är överens i sina uppfattningar.

Och det händer något med samtliga som kommer till dalen den här hösten. Kanske alla utom Mymlan utvecklas och lär sig något nytt om sig själva eller kommer över det som de fruktar eller som blockerar dem. Det här är ju inget unikt med Sent i november, men genom Tove Janssons vackra språk och filosofiska funderingar så blir det så tydligt och så levande, trots att det handlar om homsor och hemuler och inte vanliga människor. Eller kanske just därför, för återigen använder sig Tove Janssons av sagans och fantasylitteraturens kraft och verktyg för att gestalta mänskliga känslor och vårt inre liv. Och det finns någon sorts livsvisdom vi kan ta del av och förstå bland alla dessa brokiga figurer som definieras så starkt av vad de är. För Filifjonkan fortsätter naturligtvis att vara en filifjonka även om hon har med sig nya lärdomar när hon lämnar dalen.

Sent i november är något av en relationsroman. Det finns inga katastrofer eller äventyr. Mumindalen är grå och regnig och inte så somrig som vi är vana vid att se den när vi får komma på besök i berättelserna. Precis som Pappan och havet är det en melankolisk bok, och även om det inte är uttalat så är det begripligt att det är den sista boken om mumintrollen. Inte minst eftersom Muminmammans förebild, Tove Janssons mamma, gick bort samma år som den kom ut. Om jag har förstått det rätt så dog hon medan boken skrevs, och det visar sig i så fall i homsan Tofts drömmar och saknad just efter mamman.

Och Toft är ju delvis Tove Jansson själv – han är till och med ganska lik henne i illustrationerna – och det som slår mig starkast är att Toft tänker fram Mumindalen innan han ens själv har besökt den. Så på något sätt är det som om vi får se Tove Jansson skapa sin egen värld innan hon till sist går in den, bara för att upptäcka att de hon ska hälsa på inte är där. Senare lyckas ju också homsan Toft tänka fram en annan varelse, nummuliten, som han sitter och läser om i en fackbok i familjens klädskåp. Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut av homsan.

Sent i november är en väldigt vacker och stillsam liten bok. Den är stundom ganska rolig också, och det är något djupt rörande att följa de olika figurerna som utforskar Mumindalen i historien. Slutscenen är så fantastisk, eftersom den säger oss att ett nytt kapitel om Mumintrollen ändå kommer skrivas, även om vi aldrig själva får läsa det. Och just det gör historien så mycket större!

Och med det har jag läst igenom alla böckerna om Mumintrollen. Det finns ju några fina böcker för mindre barn och den underhållande serieversionen. Hur mycket jag än gillar dessa är det inte riktigt samma sak och de har inte samma djup som de här nio böckerna. De är sanna klassiker, tidlösa och kommer säkert fortsätta att vara aktuella och säga något till läsarna även i en fjärran framtid.

Det var också en fantastisk upplevelse att läsa alla böckerna på raken, och det har ibland nästan känts lugnande att få ta del av Tove Janssons klokskap, fantasi och vackra prosa. Men nu har jag pratat nog om Mumintrollen. Vad har du för erfarenhet av böckerna? Vilken är din favoritbok? Favoritfigur? Frågorna är många – har du något svar får du gärna lämna en kommentar!

Recension av Pappan och havet

Publicerad den av
Svara

”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.”

Första meningen i Pappan och havet borde verkligen inte glömmas bort när man listar de bästa inledningsmeningarna i stora romaner. För den är så klockrent formulerad och sätter så självklart förutsättningarna för den näst sista muminboken. Som dessutom är den sista som handlar om Mumintrollen.

Pappan och havet är tillägnad ”en pappa” eftersom Tove Jansson inte kunde med att dedicera den till hennes far, Viktor Jansson, ”Faffan”, som var förebild för Muminpappan och som vad jag förstår ibland hade en komplicerad relation till sin dotter. En dotter som efter ett tag överglänste honom i berömmelse. Så det är inte så konstigt att pappan blir fokus nu, och såklart också i den självbiografiska boken Bildhuggarens dotter som kom några år senare.

Men nu är det Muminpappan det handlar om. Han tycker att han inte har någon funktion längre, och han tycker att hela familjen har haft det för bra så därför ska de flytta ut till en öde ö där han ska bli fyrvaktare. För där ska han kunna få en roll, och där ska han också kunna ta hand om sin familj.

Det här är en väldigt melankolisk bok, och det går ju knappast längre att säga att hon längre skrev barnböcker. Tydligen var Tove Jansson själv inte helt säker på om hon skrev för någon speciell åldersgrupp längre, och jag minns att det var den muminbok jag hade svårast att ta mig till när jag själv var barn, och kanske också därför den som jag inte läst om lika ofta som de andra.

Det är ju delvis en dekonstruktion av hela familjen som sker i den här boken, och därmed också ett slags farväl till mumintrollen, men samtidigt så finner de också varandra, men i något sånär nya roller. Pappan lyckas aldrig tända fyren, men han försöker förstå havet i stället. Muminmamman är sysslolös och längtar hem, så hon målar trädgården från Mumindalen på väggen i fyren och går sedan in i målningen och gömmer sig där när hon vill ta en tupplur.

Och Mumintrollet? Han har blivit äldre. Han åtrår de vackra sjöhästarna och försöker uppvakta en av dem, men de bara hånar de honom och kallar honom för en tjock sjögurka. I stället vänder han sig till Mårran, som har följt efter familjen. Och efter flera kvällar så möts de och utvecklar en ordlös vänskap som är mycket vacker. Det sista mötet med Mårran är verkligen otroligt känslosamt och det känns som om den figur som har fått vara det yttre hotet i så många berättelser – till och med kanske ett hot mot kärleken – äntligen får komma in i värmen. Såväl bildligt som symboliskt. Jag ska inte berätta vad som händer om du har glömt det, för det är en så fin scen som på många sätt knyter ihop en del säckar i Tove Janssons berättelser om mumintrollen.

Författaren själv menar att den enda som inte förändras på ön är Lilla My, men jag är inte helt säker på om det stämmer. Eller om det möjligen är så att de andra i familjen till sist börjar förstå henne bättre och det är därför som det blir mindre friktion mellan åtminstone den försiktige och fantasifulle Mumin och den glatt argsinta Lilla My.

Precis som många böcker går den att tolka på flera olika sätt, Tove Janssons mamma, Signe Hammarsten-Jansson, lär ha tyckte att Pappan och havet handlar om hur svårt det är att vara gift med någon, och hon var nog något på spåret. Men jag vill snarare se det som om den handlar om att det är svårt att leva med andra, och att vi måste ge varandra utrymme och även acceptera förändring.

Den mest uppenbara förändringen är ju att Mumintrollet börjar växa upp (kommer i puberteten som många tolkar det som), men vi har ju också Muminpappan som tycker att han har stagnerat. Han vill förändras och försöker göra något radikalt för att göra det. Och i den processen upptäcker också Muminmamman saker om sig själv.

Det blir ett sorts happy end även i den här historien, men familjen är också för alltid förändrade. Så det är kanske inte så konstigt att de inte blir några fler böcker om dem. Det blir naturligtvis fler historier om muminfamiljen – till exempel i serierna – och även om de fortsatte produceras efter Pappan och havet så vill jag nog mena att det här är vi egentligen vinkar farväl till dem.

I alla fall för den här gången.

Recension av Det osynliga barnet

Publicerad den av
Svara

Om Trollvinter var ett kliv till att göra muminböckerna till vuxenlitteratur så skulle jag nog vilja säga att med novellsamlingen Det osynliga barnet har Tove Jansson tar ytterligare ett steg. På baksidan av boken står att det är ”historier för alla åldrar” och även kritiker började nu påtala att Tove Jansson skrev för såväl vuxna som för barn. För såväl stilmässigt som tematiskt är det en svårt att säga att det är en novellsamling med historier för barn, men just att de är placerade i muminvärlden gör såklart att många är tveksamma till om det är en bok för vuxna. Men återigen, min ståndpunkt är att det är en novellsamling för oss som älskar mumin och som uppskattar när författare tar tillvara på de fantastiska genrernas möjligheter i sitt historieberättande. Men jag kan nog också erkänna att den Det osynliga barnet inte låg mig lika varmt om hjärtat när jag var ung som den gör nu.

Och grejen är att även om det är en samling som så mycket handlar om identitet, som på många sätt ligger nära många andra skandinaviska novellister i stilen, så hade den inte varit möjlig om den inte var en samling historier som utspelar sig i muminvärlden. För figurerna, och deras problem, förstärks och hanteras genom att det handlar om filifjonkor, mumrikar och homsor. Muminvärldens brokiga innevånare är så tydliga och välkända att det verkligen går att skapa allmänmänskliga historier om dem, historier som berör på många olika sätt.

Personerna i novellerna lyckas på något sätt omdefiniera sig själva genom såväl inre som yttre händelser och varje berättelse är en liten befrielse, även om det är en jobbig process. Titelnovellens osynliga barn är den som starkast behöver få ut sina känslor – vilket hon såklart lyckas med – och hemulen som älskar tystnad kan gärna skänka glädje åt andra, bara det får ske på hans egna villkor. Och hur är det egentligen att rymma med Hattifnattar? Lever de verkligen dålighetsliv (som bland annat ska bestå av att dricka öl och trampa in andras trädgårdar)? Det får vi ju reda på när Muminpappan faktiskt seglar iväg med tre stycken hattifnattar i en av novellerna. En detalj som jag noterar är att det är i den här novellsamlingen som pappan för första gången har på sig sin ikoniska cylinderhatt i några teckningar i Tove Janssons böcker. Hatten tillkom i dagsstrippserieversionen för att särskilda medlemmarna i familjen.

Hemulerna kan vi så väl vid det här laget, så det är inte så konstigt att en avvikande hemul har huvudrollen i en av novellerna. Hemulen som älskade tystnad är en av de finare historierna, inte bara för porträttet av hemulen i fråga, utan också för det fantastiska tysta nöjesfält som han bygger upp och hur barnen så självklart accepterar det som de vuxna i hans omgivning inte alls förstår.

Sniff, som har lyst med sin frånvaro sedan Trollkarlens hatt, dyker nu upp igen i den sedelärande historien Cedric, där vi också får reda på hur Snusmumriken fick sin munharmonika. Däremot tror jag bestämt att det är sista gången som Snorkfröken är med i någon av böckerna, närmare bestämt i den sista novellen, Granen.

Just Granen sticker ut lite grann tematiskt och berättarmässigt, vilket beror på att den skrevs tidigare, och den har också släktskap med Trollvinter då den ju handlar om att familjen vaknar upp mitt i vintern, närmare bestämt vid jultid. Satiren över julhets är lika aktuell nu som när den skrevs i början av 1960-talet och det är med rätta en av Tove Janssons mest älskade historier.

Vilken är din favorit bland novellerna i samlingen?

Recension av Trollvinter

Publicerad den av
Svara

När nästa muminbok, Trollvinter, kom ut så hade Mumin blivit en populär och välkänd figur, inte minst genom den dagsstripp som publiceras i brittiska Evening News – ett arbete som tar mycket av Tove Janssons tid och energi (vilket är anledningen till att den tas över av brodern Lars). Tove har också träffat sin livskamrat, Tuulikki Pietilä. Och även i Trollvinter kliver vi ut i en förändrad Mumindal.

Det är inte bara för att det är under vintern och hela dalen är täckt av snö, utan också för att det har hänt något mer i berättandet. I Trollvinter tas ett lite kliv till en mognare historia och språk, för då de tidigare böckerna ändå så tydligt är barn- och ungdomslitteratur lutar Trollvinter mer mot att vara en sorts vuxenbok. Nu kan alla muminböcker enligt mig uppskattas oavsett ålder på läsare, men det är ändå något som har hänt.

Tuulikki Pietilä letar sig in i historien, genom den lugna och kloka Too-Ticki som också är den första person som Mumintrollet träffar på när han går ut ensam i det snötäckta landskapet. Enligt Tove Jansson själv är det Too-Ticki och Muminmamman som är närmast personerna som har inspirerat dem, och det är verkligen ett fint porträtt av någon som förklarar den förändrade världen för Mumin, men även låter honom få upptäcka en hel del själv. Det är också genom Too-Tickis ögon som vi börjar tycka synd om Mårran, när vi förstår att hon bara vill värma sig, men inte kan göra det eftersom hon är så fruktansvärt kall och alla värmekällor därför obönhörligen slocknar när hon närmar sig dem. Från att ha varit den gestalt som var hotet mot kärleken har nu Mårran blivit någon som hela tiden letar efter det hon inte kan få, och det är ett så bittert och samtidigt vackert porträtt.

Lilla My får också en större roll i den här historien eftersom hon precis som Mumintrollet vaknar medans alla andra ligger i idé. Hennes inställning till snön – och till livet i allmänhet – står i stark kontrast till Mumintrollets och det är också en styrka i Trollvinter att vi får se vintern genom två olika perspektiv. En ny hemul introduceras också, nämligen den vintersportande Hemulen som verkligen inte kan läsa av ett rum och försöker få alla vara lika hurtfriska som han själv. Och här lyckas Tove Jansson så väl med att gestalta en besvärlig situation och vägen till acceptans. Lika irriterad som jag blir på Hemulen i början av kapitlet, lika rörd blir jag över hur allt löser sig till sist i gemensamt samförstånd.

Katastrofer är på sitt sätt också närvarande i Trollvinter. Naturen är lika otyglad som i tidigare böcker, och du kan göra lika lite mot snö som mot kometer eller flodvågor. Och även om det tar ett tag för Mumintrollet att acceptera vintern så är det värre för de som bor i de omkringliggande dalarna, där maten har tagit slut och de söker sig till Mumindalen. Mumin tvekar lite till en början, men tar givetvis hand om alla flyktingar, låter dem sova i Muminhuset och äta upp Muminmammans stora syltförråd. För vi har väl inte glömt hur självklart alla hjälpte varandra redan i Småtrollen och den stora översvämningen. Tove Jansson påminner oss återigen om vikten av solidaritet och medmänsklighet. Något vi alla fortfarande behöver påminnas om titt som tätt.

Mitt exemplar av Trollvinter vårdas ömt då författaren själv har klottrat i den.

Trollvinter är nära på en perfekt berättad bok. Den är så otroligt vackert skrivet och vi kan verkligen leva oss in och känna Mumintrollets inre resa under vintern, från förtvivlan till inte bara acceptans utan också ren glädje när han mot slutet gör vintern till sin egen och stolt kommer på att han är det första mumintroll som har levt ett helt år. ”Nu har jag allt”, tänker Mumin när han står och blickar ut över snön strax innan familjen börjar vakna ur sin idé.

Den är som sagt lite mognare än tidigare muminböcker, och fungerar lika bra som en barnbok som en vuxenbok. Det är inte utan att jag kommer att tänka på vad Tove Janssons finlandssvenska författarkollega Irmeli Sandman Lilius har sagt om att hon inte skriver för folk i en viss ålder, utan de med en särskild sorts inriktning. Och det ligger något i det om muminböckerna också, särskilt när de från och med Trollvinter ändrar karaktär och blir till och med ännu mer finurligt filosofiska än vad de har varit tidigare. Och det säger ju inte lite!

Recension av Farlig midsommar

Publicerad den av
Svara

The return of the översvämning! I den femte muminboken, Farlig midsommar, är naturkatastroferna tillbaka. Och det med råge. Junivärmen är outhärdlig i Mumindalen, och det börjar falla sot från en närliggande vulkan (även om Tove Jansson ibland gjorde gällande Mumindalen ska ligga i Finland så accepterar vi såklart direkt att en aktiv vulkan ligger på en ö i närheten). Det är så varmt att familjen får sova ute, men då händer det: vulkanen får utbrott vilket orsakar en enorm flodvåg som översvämmar hela dalen med omnejd.

Familjen är än en gång hemlösa, men lyckligtvis flyter en gammal teater förbi! Och den flyttar de in i utan att veta om att det är en teater, vilket de snart får reda på och försöker sätta upp en pjäs. Men innan dess kommer Mumintrollet, Snorkfröken och Lilla My på avvägar, samtidigt som Snusmumriken är på väg tillbaka till Mumindalen. Fast han ska först ge en parkvakt en minnesbeta!

Ja, det är alltså full rulle när muminfamiljen ska försöka fira midsommar och ta reda på vad en teater är för något i den enda muminboken med parallella handlingar.

Muminpappans är extra mycket en kulturman i den här boken och det blir såklart hans uppdrag att skriva en pjäs. Och som en äkta kulturman blir han mycket sårad när han får kritik av de andra i ensemblen, men det är bara Muminmamman som kan få honom att fortsätta att arbeta. Hon försäkrar honom om att de tycker om pjäsen, han ska bara ändra på vad som händer och på sättet han har skrivit. Det är inte så att man undrar om den här ömma scenen är en spegling av något som hände i Tove Janssons barndomshem när hennes mamma, Signe Hammarsten Jansson (en mycket duktig konstnär i sin egen rätt), fick trösta familjen store geni, skulptören Viktor Jansson.

Sniff har försvunnit från berättelserna nu, men Mymlans dotter och Lilla My fasta gäster hos familjen. Och det är väl ungefär nu som man som läsare förstår att kontinuiteten inte är så himla viktig. Lilla My och Mymlan borde ju rimligt vara lika gamla som Mumins föräldrar, men har fått rollen som ungefär jämnåriga med Mumin och Snorkfröken. Och då får vi ändå reda på att Lilla My har växt såpass mycket att hennes halvbror, Snusmumriken, inte känner igen henne!

Snusmumrikens kupp mot parkvakten är onekligen storartad – han planterar hattifnattfrön i parken – men det som är finast i boken är att det uttrycks så tydligt hur mycket han längtar efter Mumintrollet och allt kul de ska ha tillsammans under sommaren. Oftast är det mest Mumins vänskap och längtan efter Snusmumriken som tar sitt uttryck, medan mumriken framstår som mycket mer osentimental och inte visar samma längtan efter sin vän.

Farlig midsommar är mer än någon annan muminbok en rolig och fartfylld bok. Den har sina inslag av den sedvanliga muminfilosofin, som att en av mammans första reaktioner när nedervåningen har översvämmats är att det var skönt att hon inte hann diska på kvällen innan. Men det starkaste intrycket är främst av att det är fart, fläkt och förväxlingar och kanske på det sättet också den bok som mest påminner om de serier som Tove Jansson började rita och berätta ungefär vid den här tiden.

Teckningarna är helt fulländade, Tove Jansson har onekligen växt som konstnär, vilket märks. Se bara på bilden när Snusmumriken fiskar upp den sovande Lilla My – se på detaljerna, så på skuggorna, på uttrycken.

Och eftersom midsommarafton närmar sig när jag skriver det här: glöm inte att det bara är då man kan plantera hattifnattfrön!

Recension av Muminpappans memoarer

Publicerad den av
Svara

Det låter lite märkligt att komma från någon som är uppvuxen med muminböckerna, men det här faktiskt första gången jag har läst Muminpappans memoarer. Men jag är naturligtvis väldigt väl bekant med boken i fråga, eftersom jag många gånger har läst den tidiga versionen, Muminpappans bravader. För precis som med Kometjakten så gjorde Tove Jansson en del bearbetningar på den här boken i slutet av 1960-talet, men vad jag kan bedöma var det inte lika omfattande ändringar. Det är ju framförallt tillkomsten av en prolog där Muminmamman uppmanar pappan att börja skriva sina memoarer, och sedan en del finputs här och där.

Muminpappans memoarer/bravader tog mig med storm redan när jag var så liten att jag inte förstod att det egentligen var en sorts parodi på memoarkonsten, och jag är nog ganska glad för det. För någonting i hela den överdrivna berättelsen och det storslagna sättet som Muminpappan berättar om sig själv och sina vänner skapar en så underbart medryckande historia och stämning. Jag är förtjust i äventyren, i de galna händelserna och alla personer de träffar på. Och Muminpappans reaktioner på dem att jag tror att det här är en anledning till att pappan är en av mina favoritfigurer i böckerna. Det går ju också att se honom som en självupptagen kulturman (vilket ju kommer sig av att han är ett porträtt av Tove Janssons far, skulptören Viktor Jansson), men här blir det också så tydligt att han främst är en drömmare, en poet. En orolig men kreativ själ. Född under väldigt speciella stjärnor.

Berättelsen handlar också om Sniffs och Snusmumrikens föräldrar (främst pappor) och här gör även Mymlans dotter och Lilla My för första gången entré i historien. Att mymla var slang för att älska, och följaktligen har Mymlan väldigt många barn, men det är bara de två här nämnda barnen som får någon egentlig plats och efter ett tag tar ju Mymlans dotter över sin mammas namn och titel. Och Lilla My får ju, som vi alla vet, en tämligen stor roll i kommande muminhistorier. Utöver dessa är dronten Edvard, klippdassen och Självhärskaren några av de underhållande figurer som dyker upp, och naturligtvis Muminpappans bäste vän, Fredriksson, som också är Sniffs farfars bror (Sniffs farfar och farmor försvann dock i en storstädning, det kan vara så att Tove Jansson försöker säga oss något här).

Det finns så mycket jag älskar med den här boken, resan med båten Haffsårkestern, äggen med lottnummer man kan hitta på vägen till Självhärskarens 100-årsfest: Muminpappan och Mymlans dotter är de som hittar äggen som är gömda på de mest fantasirika sätten, och som kan hittas i blomknoppar, i myrstackar eller i ens egna fickor! Jag är också så förtjust i det fantasieggande slutet, kanske särskilt som kommande böcker aldrig återkommer till vad som händer efter den sista sidan. Det är som om det finns en osjungen sång om Muminfamiljen någonstans, och så länge den aldrig sjungs så blir den bara vackrare och mer fantasirik för varje gång vi läser Muminpappans bravader, nedtecknade av honom själv.

Recension av Trollkarlens hatt

Publicerad den av
Svara

Trollkarlens hatt kan ha varit den första muminbok jag läste, och var definitivt många människors första kontakt med Mumintrollen. De första böckerna hade inte sålt så bra, men trots att det låg kvar osålda exemplar av Kometjakten hos förlaget så blev Tove Janssons redaktör förtjust i det nya manuset, alltså Trollkarlens hatt. Och det här var en bok som gjorde succé och även blev början på Mumintrollens riktiga berömmelse eftersom det var den första muminboken som översattes till engelska.

Och Trollkarlens hatt fungerar alldeles utmärkt som en introduktion till Muminvärlden. Figurerna är så väl utmejslade att vi lätt förstår vem som är vem och vad de har för personlighet. Dessutom tycker jag att Tove Jansson nu verkligen börjar hitta sin språkliga form. I såväl exaktheten som den lättsamma filosofiska och poetiska tonen är hennes prosa en ren njutning. När boken skrevs hade det ju blivit fred i Europa och tonen är också mycket lättsammare när äventyren snarare kommer till Mumindalen än att trollen ger sig iväg (med undantag av utfärden till Ensliga ön såklart). Men det betyder ju inte att katastrofer inte väntar runt hörnet: stormar, uppretade hattifnattar, Mårran och Trollkarlen (men hur farlig är han egentligen?).

Historien kretsar kring den magiska hatt som Sniff hittar den första vårdagen, och som har egenheten att det man lägger i den förvandlas till något annat. Det kan bli trevliga saker, som äggskalen som blir till moln och flodvattnet som blir saft eller roliga saker som de utländska orden från en ordbok som blir små, gulliga knytt. Men också otäcka saker som när Mumintrollet själv förvandlas till oigenkännlighet eller Bisamråttans löständer som blir något jättehemskt som aldrig beskrivs (men i en fotnot går författaren in och säger att man kan fråga sin mamma, hon vet säkert).

Hatten tillhör Trollkarlen som rider genom världsrymden på sin svarta panter och letar efter Kungsrubinen, ett letande som till sist för honom till Mumindalen under avslutningskapitlets storartade fest som är en underbar beskrivning av en varm nordisk augustinatt och en fest i goda vänners lag.

I den här boken gör även Toffslan och Viffslan entré, ett porträtt av Tove Jansson själv och hennes älskarinna Vivica Bandler. Toffslan och Viffslan hotas av Mårran, som vill åt det hemliga Innehållet i deras kappsäck. Att det här är en bild av hotet mot deras kärlek (homosexualitet var förbjudet i Finland vid tiden) är ju inte en särskilt långsökt tolkning. Intressant är naturligtvis att Mårran utvecklas i kommande Muminböcker, men det får vi såklart anledning att återkomma till.

Självklart en favorit bland mina muminmuggar.

När jag läste valda delar i Boel Westins biografi över Tove Jansson fick jag reda på något alldeles fruktansvärt som jag varit lyckligt ovetande om: förlaget tyckte att boken var för lång och strök ett par kapitel! Bland annat skulle Hemulens moster dyka upp (hon gör istället entré i nästa bok) och det fanns ett galet kapitel om Muminmammans storstädning när skräp hamnat i den magiska hatten. Dessa kapitel finns dessutom inte längre bevarade och det är alldeles förmårrat att vi aldrig kommer få läsa dem!

Nåja, Trollkarlens hatt är i alla fall en alldeles förtjusande bok, så stämningsfull, så fantasirik och så välskriven. Det finns ett lugn i historien som alltid smittar av sig på mig när jag läser den, en glädje över livet och muminfamiljens förmåga att hantera alla nya, konstiga situationer är inspirerande. Dessutom är boken anledningen till att jag varje år är extra uppmärksam på vilken färg årets första fjäril har. Så visst är Trollkarlens hatt en bok som jag på många sätt har tagit till mitt hjärta!

Recension av Kometen kommer

Publicerad den av
1

Tove Jansson hade fått blodad tand av att skriva Småtrollen och den stora översvämningen, och fortsatte raskt med nästa bok, Kometjakten, som oftast brukar räknas som den första ”egentliga” muminboken. Vad det nu ska betyda i detta spretiga och inte alltid så sammanhållna världsbygge.

I Kometjakten, eller Mumintrollet på kometjakt eller Kometen kommer eller till och med Mumintrollet och jordens undergång återkommer katastroftemat från den första boken, och är naturligtvis också det präglat av krigen som härjat i Europa och varit väldigt närvarande i Finland. Många har också påpekat att de två atombomberna som fälldes över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki kan ha påverkat Tove Jansson när hon skrev Kometjakten.

Det är ju såklart lite speciellt med en barnbok som faktiskt handlar om möjligheten att jorden kan gå under, men Tove Jansson var ju aldrig rädd för att skriva om mörka och hemska saker, och precis som i Småtrollen och den stora översvämningen så finns det ju också någon sorts hoppfullhet i historien och de små trollen strävar hela tiden vidare. Jorden kanske ska gå under, men de ska först hinna hem till Mumintrollets mamma och pappa!

Anmärkningsvärt är likheterna med Hergés Tintinalbum Den mystiska stjärnan som också kom till under krigsåren, och kanske i ännu högre grad var en bearbetning och ett sätt skriva om kriget utan att skriva om kriget. Jag tycker också att Tove Jansson i sina illustrationer och sin berättarteknik ofta ligger nära det som Hergé kallade för la ligne claire – den klara linjen – som var hans ideal för såväl historier som teckningar.

Historien i Kometjakten är i grunden ganska enkel, Mumintrollet och Sniff utforskar Mumindalen som de ju precis har flyttat till, en filosofisk och pessimistisk bisamråtta flyttar in hos familjen och efter ett samtal med Bisamråttan om världsrymden ger sig Mumin och Sniff av till Ensliga bergen för att besöka observatoriet. Där berättar de tankspridda och kedjerökande vetenskapsmännen att en komet är på väg rakt mot jorden och kommer slå ner om bara några dagar! 

Under resan träffar de Snusmumriken och lite senare ansluter sig även Snorkfröken och hennes bror Snorken samt den frimärkssamlande Hemulen (som är lite mer sympatiskt än de andra hemulerna vi hittills stött på, men han är ändå på ren göteborgska lite ”tetig”). Och därmed har flera av de återkommande figurerna i böckerna samlats redan nu.

Tove Jansson lyckas så väl att balansera undergångsstämningen med det nyfikna och oftast glada sällskapets resa. Det finns ju något så anarkistiskt i Tove Janssons porträtt, och det fria och bekymmerslösa är ändå något av hennes ideal, i alla fall så som jag uppfattar det. Snorkfröken kan ju tolkas som väldigt kokett, men det är oftast hon som avfärdar den ordningsälskande Snorken som hela tiden vill hålla möten. Snorkfröken, hon vill göra saker och det är också hon som står för något av de klokaste sakerna i hela boken. För Snorken vill ju inte alls att de ska gå till dansbanan de passerar på vägen tillbaka till Mumindalen, eftersom jorden ska gå under om ett par dagar. ”Men om vi inte ska dansa nu, när ska vi då dansa”, undrar Snorkfröken, och det kan ju inte någon säga nej till. Och jag tycker det så väl sammanfattar mycket av den filosofi som genomsyrar Muminböckerna.

Historien har ju som synes många namn, och det finns det en förklaring till. Redan 1957 gjorde Tove Jansson några smärre bearbetningar och boken kom då ut i en ny utgåva med titeln Mumintrollet på kometjakt. På 1960-talet, när alla Muminböckerna skulle komma ut i ny utgåva gjorde hon en rejäl bearbetning och titeln ändrades också till Kometen kommer. Jag har oftast läst versionen från 1957, men den här gången blev det Kometen kommer. Fast jag gjorde såklart några jämförelser. Naturen har blivit mer nordisk i den nya versionen och silkesapan som finns med i den tidiga versionen har bytts ut mot en kattunge som Sniff längtar efter. Lite tråkigt i jämförelse med den äldre versionen att de mystiska järtecknen om kometen som Mumin och Sniff stöter på i början av historien är bortplockade. Visserligen är Bisamråttans monolog om världsrymden närmast Lovecraftiansk, men det var en spänning som byggdes upp i den tidigare versionen.

Och vad är det där med Mumintrollet och jordens undergång? Jo, det var en tecknad serieversion som Tove Jansson ritade redan på 40-talet. Sin vana trogen skrev hon om berättelsen lite grann. Det var ett tag sedan jag läste den och den är svår att få tag på, men jag minns den som väldigt charmig. Den var utan pratbubblor, utan texten var i Tom Puss-anda skriven under bilderna.

Kometen kommer är en mer utvecklad historia än Småtrollen och den stora översvämningen, men det märks ändå att Tove Jansson inte riktigt har hittat formen ännu när det gäller historieberättandet. Men bland illustrationerna så finns det några riktigt mästarprov, som den dramatiska teckningen på sällskapet när de går på styltor över det uttorkade världshavet!