Min roman Revor av ljus är en fiktiv historia, med helt påhittade karaktärer och händelseförlopp. Men ön Högbonden och dess fyr där boken utspelas finns på riktigt och min strävan har hela tiden varit att återge platsen på ett så rättvist sätt som möjligt. För att göra det var jag tvungen att lära mig mycket nytt.

Idag skriver jag om research och hur man kan förhålla sig till historiska och geografiska fakta när man skriver fiktion. Det kommer också att handla om arkiv, spännande möten och bläckfläckar.

Min roman har två berättelser i två olika tider – 2010 och 1914. Eftersom jag känner till ön och har varit där flera gånger var den modernare historien lättare att skriva på ett rättvisande sätt. För den äldre delen krävdes mycket efterforskning. För jag ville att även den tidens förutsättningar skulle skildras så trovärdigt som möjligt. 

Några exempel så saker som jag behövde lära mig:

• Hur såg livet ut på en fyrplats?
• Hur funkar ens en fyr?
• Hur levde man sitt liv ute på Högbonden innan elektricitet, rinnande vatten och telefon fanns på plats?
• Hur bedrevs undervisning under tidigt 1900-tal?

Mycket kan man naturligtvis googla sig till. Det är så många gånger som jag har tänkt på hur svårt det måste ha varit förr i tiden när det inte var ett alternativ. Skrivandet måste ha tagit mycket längre tid om man för varje detalj som man själv inte hade koll på behövde åka till ett bibliotek, museum eller leta upp den där experten som kan allt om fyrlinsar av tredje och fjärde ordningen. Genom internetsökningar kunde jag hitta många svar på mina frågor.

Till exempel har Svenska Fyrsällskapet en helt fantastisk hemsida med all information man kan tänka sig om livet på en fyrplats. I deras medlemstidning Blänket finns dessutom alltid levnadsberättelser och minnen från förr.

På en sida som heter Lärarnashistoria.se hittade jag en annan guldgruva. Inför folkskolans 100-årsjubileum 1942 ombads då eller tidigare verksamma lärare skriva ner minnen från sin lärartjänst. Femton av dessa fanns inskannade och tillgängliga på hemsidan.

Jag har också tillbringat mycket tid i arkiv. På stadsarkivet i Stockholm har jag suttit med rapporter, skrivelser och dagböcker från Sveriges fyrplatser. I Härnösands på Landsarkivet kunde jag ta del av incidentrapporter och personallistor från desamma. Och SMHI:s arkivarier kunde förse mig med de väderleksrapporter som inrapporterades från fyrplatserna under de månader 1913 och 1914 som min bok utspelar sig under.

Men det var de personliga mötena som gav mig allra mest. Genom att prata med kunniga människor som antingen själva arbetat vid en fyr, eller känt någon som gjort det lärde jag mig om fyrmästaren, fyrvaktaren och fyrbiträdets roller och hierarkin mellan dem, om det tunga och viktiga arbetet med att hålla ljuset brinnande i alla väder och om vardagen.

Mäktigast var nog när jag talade med den då 92-åriga Marianne Brus. Hon är Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Hon föddes in i en fyrfamilj som bodde på Understen i Södra Kvarken och berättade om sin barndom på den karga klippan. Till skillnad från de barn som växte upp på Högbonden och vars berättelser jag läst i tidningsartiklar, älskade hon sin uppväxt på ön. När hon senare i livet fick chansen att flytta tillbaka igen tvekade hon inte.

Hon flyttade in igen i den gamla lotsbarnskolan och här händer något. Fiktion och verklighet möts. Jag har ju skrivit den här berättelsen för att lyfta fram de kvinnor som historieskrivningen riskerar att glömma bort. Det har jag berättat om i tidigare inlägg. Parallellt med romanskrivandet har jag haft ett annat, dokumentärt projekt på gång. I det har jag gett mig på att kartlägga de faktiska lärarinnorna som jobbade på Högbonden. Min efterforskning har lett mig till tre namn och två av lärarinnonrna flyttade faktiskt till Understen efter sina terminer på Högbonden.

När jag talade med Marianne, insåg jag att de då måste ha arbetat i samma lokal som hon bodde i. Jag frågade henne om det fanns något kvar som påminde om tiden när det bedrevs undervisning på Understen, men tyvärr har alla skolbänkar och katedern kastats ut. Men en sak finns kvar – en bläckfläck på trägolvet, som måste härstamma från skoltiden. Kanske något av skolbarnen eller lärarinnan själv spillde ut ett av bläckhornen. Den här detaljen kändes så stark så den fick följa med in i min roman.

Jag tror inte att jag hade hittat på den här detaljen om jag inte hade pratat med Marianne om bostaden. Man kan googla sig till mycket, men för mig är det mest värdefulla, de små anekdoterna som sticker ut i en berättelse. En detalj som en bläckfläck eller en replik, som när min mormor flyttade in till Ö-vik från landet på 50-talet när hennes man startade upp sin målarfirma. Hon tog hand om barnen och hemmet och skapade ett starkt umgänge med de andra hemmafruarna i huset. Vissa särskilt trötta dagar, när de inte kände för att städa – det här berättade mormor för mig när jag var liten och repliken dök upp när jag skrev om Högbonden – föreslog alltid någon av dem: ”Nä, hörni tanter! Idag sopar vi bara mellan mattorna och sedan spelar vi Uno.” Naturligtvis lånade jag med den frasen också!

Jag har hört av mig till så många under arbetet med romanen och i de allra flesta fallen tas min nyfikenhet emot med öppna armar. Ibland har jag tvekat att mejla eller ringa upp någon av rädsla att störa, men det mottagande jag har fått har gjort mig modigare. Människor är generösa med sina livsberättelser. När de väl förstått att jag är seriös och inte är ute efter att hänga ut eller smutskasta någon, utan genuint intresserad av den här tiden och hur det var att leva då, delar de flesta med sig. Det är jag så tacksam för.

Jag har tidigare skrivit om hur improvisationsteater har tränat mig i att våga säga ja till saker. Idag vill jag berätta om tre konkreta impro-övningar som kan hjälpa en i skrivandet.

Dirigenten

Fyra personer står på scenen bredvid varandra och vända mot publiken. Framför dem, på huk, sitter en person som har rollen som dirigent. Den bestämmer vem av de fyra som ska tala, genom att peka på den. Improvisatörerna på scenen måste ta över berättandet när dirigenten flyttar sin hand. De fyra på scenen ska tillsammans framföra en improviserad berättelse. De får en titel av publiken och sätter igång utan förberedelse.

Genom att lyssna på varandra och bejaka det som byggs driver de historien framåt, men de har också olika ansvarsområden.

1. En av dem får bara beskriva det som sker i berättelsen. Bara aktion.
2. Den andra får bara säga repliker.
3. En person är ansvarig för miljöbeskrivningar. Det kan innefatta vad vi ser, hör, känner och doftar
4. Den sista berättar vad karaktärerna känner och upplever

Vi testar! Vi får en påhittad titel: ”Skriften vid den glömda graven” (Tack, chatGPT för hjälp med titeln!) Dirigenten väljer att börja med nummer 1) Eva tog vägen över den gamla kyrkogården. Hon gick fort för att komma hem innan ovädret skulle braka loss på riktigt. 3) Gruset knastrade under hennes gympaskor och löven i de uråldriga ekarna rasslade när vinden ökade i styrka. 4) Det kändes som att någon tittade på henne. En kyla som inte kom från den svala kvällsluften spred sig inombords och fick håret att ställa sig upp på armarna. 1) Hon ökade på stegen och snart sprang hon mellan gravarna. 2) Aj! Vad fan var det?! 1) Något tar tag i Evas ena fot och får henne att tappa balansen. 3) Gravstenen framför henne är vittrad av ålder. Mossa växer så tät så den täcker det mesta av texten. 4) En nästan magnetisk dragning mot stenen får henne att för en kort stund glömma bort var hon befinner sig…

Oj, nu blev jag så inne i berättelsen att jag glömde att det bara var ett exempel! Det blev ju riktigt spännande, eller? Genom att variera de olika perspektiven blir scenerna dynamiska och det som är kul är att alla fyra fokus kan på sitt sätt föra berättelsen framåt. Alla scener kanske inte behöver repliker, och känslor vill vi kanske oftare gestalta med aktion, beroende på stil och genre, men ni fattar nog min poäng. Om du tycker att du kör fast i en scen kan du testa att ropa ett nummer till dig själv och se vad som händer. Du kanske till och med blir överraskad i vilken riktning scenen plötsligt tar dig.

Som om det inte var nog med det…

I den här övningen kan man vara allt från två personer och uppåt. Oftast står man i en ring och berättandet går runt, runt. Det handlar om att göra det värre för en karaktär eller att förvärra ett skeende. Ibland drar vi oss för att utsätta våra kära huvudpersoner för riktigt jobbiga situationer, för vi känner starkt för dem, men de behöver ju plågas lite för att komma ut starkare eller förvandlade på andra sidan. Det måste bli värre innan det blir bättre. Här tränar vi det.

En person börjar med ett relativt neutralt påstående men med ett uns till konflikt eller problem i meningen, tex: ”Rikard var sen till skolan.” Nästa person i ringen börjar sin mening med orden ”Som om det inte var nog med det …” och lägger till något som gör situationen lite värre. ”Som om det inte var nog med det har han inte hunnit äta frukost.” Person tre gör samma sak och bidrar med ännu mer problematik. ”Som om det inte var nog med det har de friluftsdag idag och Rikard ska tävla för skollaget i stafetten.” Sedan är det bara att fortsätta. Vad kommer att hända? Han missar kanske bussen, måste springa till idrottsplatsen och vrickar foten. En klasskamrat som han är hemligt förälskad i sitter på första raden intill en talangscout. Hans föräldrar har inte råd med att skicka honom till den dyra skolan han önskar gå på så idag är hans chans att få ett stipendium. Osv osv.

Om du är en god människa och inte tycker om att plåga andra kan den här övningen hjälpa dig att sätta dina karaktärer i knipa, så det bränner till och läsaren verkligen undrar hur det kommer att gå.

Ett-ords-berättelse

Ah, en klassiker! Den här övningen gör jag ofta i mitt yrke som språklärare. Mina studenter som lär sig svenska får prova att tillsammans sammanfoga ord till meningar. Den lekfulla ingången hjälper dem att våga använda språket och att lösa problem som uppstår. Den kräver också total närvaro och lyssning från alla deltagare. Det går ut på att skapa meningar genom att lägga till ett ord var. Meningarna kan sedan bli till kortare eller längre berättelser.

Om man vill använda övningen för att fokusera på story-telling och dramaturgi kan man utgå från några enkla stolpar. Varje nytt avsnitt i berättelsen ska då börja på de givna starterna:

1. Det var en gång …
2. Varje dag …
3. Plötsligt en dag …
4. Detta ledde till …
5. Sedan den dagen ….

Ja, ni känner igen dem. En mycket förenklad version av The Hero´s Journey och den modell som de flesta västerländska sagor utgår ifrån. Genom att strikt använda sig av stolparna kan man ganska lätt, även om man är nybörjare på impro, tillsammans berätta en helt improviserad saga. Målet är att få in dramaturgin i ryggmärgen så att de olika stadierna kommer naturligt senare när man spelar (i stället för att berättar) en improviserad historia. Det ska kännas i hela kroppen när det behövs en vändpunkt eller en stegring av dramatiken. Ofta vet inte vi improvisatörer varför vi plötsligt hoppar in i en scen med en helt ny karaktär eller energi, eller när vi börjar lugna ner tempot och låter huvudpersonen få en monolog eller ett möte med den där frågan från den allra första scenen. ”Scenen krävde det”, eller ”det kändes som att det var det som behövdes”, tänker vi kanske. Om man skulle analysera var i berättelsen vi var när vi tog de där spontana besluten kan vi ofta se att det följer en dramaturgisk logik.

När jag skriver använder jag mig ibland explicit av olika modeller för berättandet. Det kan vara till väldigt stor hjälp. Men ofta händer saker mer på känsla. Jag känner att något ske hända i en viss scen. Jag tror jag har improträningen att tacka för den intuitionen.

Hoppas att de här tipsen kan vara till hjälp! Om du har andra övningar som hjälper dig i skrivandet, är jag jättenyfiken på att höra dem. Dela gärna med er av era tips! Nu tror jag att jag måste fortsätta skriva på den spännande berättelsen ”Skriften vid den glömda graven”!

I flera dagar har jag känt mig som en bluff. Jag har inte ens givit ut min bok än, ändå ska jag åka på ett författarbesök. Jag har blivit inbjuden att läsa ur min roman och berätta om dess tillkomst under kulturdagarna i Härnösand. Arrangemanget är skapat av Ängekyrkan och Studieförbundet Bilda och min medverkan är i något som kallas Bokmålet – en författare berättar om sin bok medan publiken lyssnar och äter soppa. Det är alltså jag som ska vara författaren.

Idag berättar jag om hur det gick, hur jag överlevde, om jag också fick soppa och jag avslutar med tre stabila tips för författarsamtal.

Fredag 9 februari 5:45 Jag vaknar en kvart innan klockan ringer. Tänker att jag kan ta det lite lugnt om jag går upp redan nu så slipper jag stressa. Jag duschar och dricker kaffe, kollar att jag har packat resväskan.

6:30 Fortfarande lugnt. Jag ska gå hemifrån om cirka 10 minuter och åka till Stockholms Central för att ta tåget norrut.

6:50 Vart tog tiden vägen!? Jag gick ju bara in i badrummet för att fixa håret. Nu har jag tandkräm på byxorna, behöver åka om en minut och när jag ska ta på mig vigselringen, tappar jag ut hela smyckeskrinet på golvet. Jag rafsar ihop det jag hittar på den brokiga mattan och slänger ner det sista i handväskan. ”Har du mobilen?” frågar min man. Jag hinner inte titta efter men tror att den är i en ficka. Det är den inte. ”Här på bordet ligger den ju” ropar maken. Tack, puss och hejdå!

7:21 Jag hann till tåget. Det rullar sakta ut från Centralstationen och ut från ett vitt Stockholm. Under tågresan sitter jag med mitt lilla papper och försöker lära mig ordningen utantill på det jag vill säga under författarsamtalet. Jag har hörlurar i så att det inte syns att jag pratar för mig själv. Kommer på att jag sitter i en lugn vagn och fortsätter samtalet inne i huvudet.

13:05 Framme i Härnösand där jag blir upplockad i bil och cirka en timme innan mitt framträdande är jag på plats. Mottagandet kunde inte ha varit bättre. Jag känner mig lugn av både stämningen som är mycket varm och öppen och av det faktum att allt är förberett. Jag hinner äta av soppan och det hembakade brödet efter att jag ställt i ordning laptop, startat bildspelet och hittat sången på Spotify som jag vill spela vid ett tillfälle under föredraget.

17:00 Det startar.

18:00 Det är över. Jag har gjort det, jag har genomfört mitt livs första författarsamtal. Jag tror det gick bra. Jag sa ungefär det jag ville säga, jag visade bilder och spelade musik. Det kom ganska mycket folk, kanske 30–40 personer. Efter cirka 45 minuter var det frågestund. Jag fick några frågor, men inte alls dem jag hade förväntat mig. Så här i efterhand är jag inte säker på vad jag hade tänkt att publiken skulle vilja veta, men kanske mer om boken eller skrivprocessen. Det de undrade var om mitt efternamn och varifrån det kommer, om jag har andra författare i släkten och hur många barn det egentligen bodde på Högbonden i början av 1900-talet, där min bok utspelar sig.

Jag trodde det skulle vara mer nervöst att tala om min bok och om mig själv. Jag är van vid att stå inför folk, dels från mitt arbete som lärare, dels från alla år inom teatern. Men det har aldrig handlat om mig själv på det här sättet. Det trodde jag skulle vara mer obekvämt, men det visade sig att det kändes ganska lika. Det fanns en trygghet i att jag kände igen mig i den faktiska situationen, även om temat var närmare och mer personligt. När tekniken strulade och jag var tvungen att ta en kort paus för att en av organisatörerna skulle fixa med sladdar, kändes det också mycket bekant och i stället för att bli nervös kunde jag utnyttja den extra paus jag fick till att dricka lite vatten och ta ett par andetag. Ingen panik.

Här kommer min insikt, och det som gjorde att jag slutade känns mig som en bluff. Om att prata om sin bok är samma grej som att hålla en föreläsning om något annat, ja då kanske jag ändå kan dela med mig av några goda råd. Jag är kanske inte den novis jag trodde att jag var. Om det är liknande saker som funkar vid ett författarbesök som vid andra typer av framträdanden, då kommer här mina tre bästa tips när du talar inför en publik om ditt skrivande. Och: för att inte bryta mot punkt 2 redan här så vill jag be er vinka till mig, för det här är inte rocket science och ni känner redan till detta! Men det kan vara värt att bli påmind om följande:

1. Förbered dig och träna. Du är expert på din bok och på hur den kom till. Du har redan berättat om den för massa vänner och bekanta. Du har hisspitchat den för förlag och agenter – toppen! Det betyder inte att du inte bör ha en plan. Tänk ut vad och i vilken ordning du vill berätta. Träna på hur du vill framföra de olika delarna, och särskilt på övergångarna. Vad säger du efter att du har läst ett stycke ur boken och innan du går vidare till nästa del i föredraget?
2. Tänk på din målgrupp. Vad vet du om dem och deras förförståelse för dig, boken och temat? Min bok utspelar sig på en plats inte långt från Härnösand, som många känner till och har varit på. En del har starka kopplingar dit, mycket starkare än vad jag har. Därför började jag med att fråga vilka som känner till Högbonden, vilka som har varit där. Jag bad dem vinka till mig och till varandra, vilket också hade effekten att det direkt skapades en lättsam och skrattig stämning. Jag ville poängtera att rummet var fullt av experter, jag påstod att de flesta jag mött som varit på Högbonden har sina egna berättelser om platsen, och nu skulle jag berätta om en berättelse som kom till mig när jag var där. Och den berättelsen kunde jag då vara expert på.
3. Våga visa vem du är. De som sitter i publiken är människor och inga robotar. Det är också du. När jag undervisade i retorik på gymnasiet pratade jag ofta om de olika stadierna i nervositet. När vi är mycket nervösa syns det ofta i vårt kroppsspråk i form av flackande blick, skakande händer eller darr på rösten. När vi blivit lite säkrare kan vi lära oss att dölja de här signalerna, men ofta på bekostnad av spontanitet och engagemang. Man kan bli lite lik en robot: rösten monoton, kroppen stel och blicken fäst vid en punkt längst ner i rummet. Det sista steget är när vi kan slappna av och låta personligheten komma fram. Allt måste inte vara perfekt. Som sagt: människopubliken vill få kontakt med en annan människa. Det är inte bara din bok som de är där för att lyssna på, du är också intressant för boken kommer från dig. Släpp fram din särart, det som gör dig till dig, även (eller särskilt) om det innebär att visa din nervositet eller sårbarhet. Det gör dig bara mänsklig. Du kan vara en expert och en nervös människa på samma gång.

Jag är en visuell inlärare – jag vill se mönster och bilder för att tillgodogöra mig ett innehåll. Helst ska jag också kunna ta på och röra vid saker, så att sitta med en fysisk bok funkar bättre än att läsa på en skärm för mig. På liknande sätt fungerar jag som skribent. Jag vill kunna ta på mina berättelser och särskilt i redigeringsfasen. Idag skriver jag om mina tre mest använda analoga hjälpmedel.

Innan jag börjar vill jag säga att det såklart finns hur mycket bra digitala hjälpmedel som helst, och jag använder både Scrivener, Miro-board, PowerPoint och till och med digitala post-its i perioder. Självklart är det helt upp till var och en att hitta det som funkar bäst. För mig är det post-its, fysiska tidslinjer och min älskade Bullet Journal.

Post-its

Beroende på var jag är i processen tar jag till olika metoder. Under arbetet med Revor av ljus har jag säkert haft fyra till fem olika omgångar med post-its. Eftersom jag arbetar med dubbla tidslinjer i mina böcker låter jag ofta färger få representera de olika berättelserna. En rad med lappar i samma färg betyder då olika scener inuti ett kapitel med samma huvudperson. Vändpunkter, tillbakablickar eller annat som bryter av inom ett kapitel får en ny färg. Fördelen med detta är att man får en översikt över händelserna och det blir lättare att hitta bra cliff hangers där det passar bra att byta tidslinje, hoppa i tid mm. Det är också lätt att flytta runt scener för att se vad det gör med berättelsen. Man får också ett hum om att de olika kapitlen blir ungefär lika långa. Nackdelar är att man behöver en fri yta och att de flesta post-its har för svagt lim så de ramlar ner efter ett tag, eller viker sig uppåt så man inte ser vad som står.

Tidslinje

Tidslinje i färgat pappar på väggen ovanför skrivbordet är en klassiker. Det funkar bra på kortare texter, som min pjäs Osårbar som jag skrev för några år sedan. I första versionen blev det så många lappar att det var oöverskådligt och det återspeglades såklart i texten och på scengolvet. En pjäs där varje ny plats eller tillbakablick innebär ett scenbyte blev krångligt och opraktiskt. I redigeringen ingick därför att skala ner antalet scener till de mest nödvändiga. För mina romaner spänner tidslinjerna så mycket längre, det blev svårt att ha fysiska tidslinjer vilket innebar att jag till slut fick krypa till korset och använda mig av ett excel-ark för allas livslinjer och alla händelser.

Bullet Journal

Jag är nybörjare på detta, det finns riktiga proffs därute att inspireras av. Men sedan jag började föra en Bullet Journal har jag insett hur lämpligt det är för att planera ett romanprojekt. För dem som inte upptäckt detta fantastiska kan man enklast beskriva det som en tom anteckningsbok med prickar (bullets) som hjälper en att göra raka linjer och boxar. Du kan använda den till vad du vill: dagbok, scrap book, anteckningsbok eller allt i ett.  För ett romanprojekt kan du göra mood boards för miljöer, skissa upp dina karaktärer, lista frågor som du har till texten, skapa vackra och inspirerande pepp-sidor om du kör fast, samla alla människor som har hjälpt dig på olika sätt med texten som du inte vill glömma att tacka i slutordet. Kort sagt: du kan samla allt som har med projektet att göra på en och samma plats.

Och, du kan tracka din redigering! Det har hjälpt mig otroligt mycket med att hålla ordning på saker, hålla mina deadlines och göra det lite mer lustfyllt. Ibland är det jäkligt jobbigt att redigera, det är ett arbete som aldrig tar slut. På riktigt. Man skulle kunna sitta hela livet och förbättra texten, byta ut ord och flytta komman. Men om du har en vacker/rolig/dramatisk (det är upp till dig!) tracker att fylla i, känns varje litet steg som en framgång. Du kan boka in belöningar när du når upp till ett visst antal ord eller har redigerat ett bestämt antal scener.

Här ser du några exempel på mina trackers. Den till vänster har jag övergivit och nu jobbar jag med den till höger. Det är som det ska vara. Texten förändras och dess behov likaså. När en sida har slutat ha en funktion är det bara att gå vidare och göra en ny. Dessa skiften har ofta kommit när jag ändå behöver en kort paus från texten och då kan jag lägga lite tid på att designa en ny tracker och medan jag sitter och pysslar – nu knyter jag ihop det här blogginlägget – medan jag jobbar analogt och visuellt, vilket är mina inlärningstyper, då lär jag mig ofta det jag behöver lära mig om min text och vad som är nästa steg.

Hoppas att något av detta var till inspiration. Berätta gärna hur du gör när du planerar eller redigerar berättelser!

Att släppa taget

Idag – kanske precis nu när du läser detta – går mitt manus till tryck. Nu händer det på riktigt. Snart är min berättelse inte bara ord i min dator. Den kommer att finnas i fysisk form, i bokhandlar och på nätet. Folk kommer att kunna läsa den och lyssna på den. Det är en mäktig känsla.

Men det är också läskigt. Texten som jag har jobbat med sedan sommaren 2019, och som jag gått in och ändrat och petat, flyttat runt och strukit i, får jag inte längre röra. Orden står nu som de står, efterordet är skrivet, typsnitt har valts och ingenting mer går att ändra. Hur förhåller man sig till det? Hur släpper man taget?

Grovt förenklat har mitt arbete med Revor av ljus bestått av två delar. Före och efter signerandet av kontrakt med mitt förlag.

• Före hade jag resten av livet på mig att bli färdig. Ibland jobbade jag intensivt med texten och andra perioder fick den vila. Det kunde gå veckor utan att jag skrev nytt. Men samtidigt pågick ju den där andra processen. Den när man tänker på boken, på karaktärerna och hur texten kan utvecklas. Många bitar har fallit på plats när jag inte suttit vid tangentbordet.
• Efter hade jag deadlines. Vi satte först en ungefärlig tidpunkt för release och senare en mycket specifik. Och idag är alltså dagen när allt skulle vara klart. Nu måste jag leva med mina beslut.

Det är tryggt i det första stadiet, när det inte finns några krav på att faktiskt slutföra det man påbörjat. Om det inte blir bra behöver ingen märka det. Vi kan gömma vårt halvfärdiga verk i en byrålåda och påbörja något nytt. Vi riskerar inte att någon kommer och tycker massa saker.

Men så funkar vi ju inte. Det vi skapar vill ut, det vill delas, bra eller inte. Det är hela poängen.

I somras läste jag Rick Rubins bok The Creative Act: A way of being. Den innehåller både visdom och lite knasigheter. Idag stödjer jag mig på hans ord om att släppa taget. Enligt honom måste den som sysslar med konstnärliga uttryck vilka de än må vara i första hand göra den typ av konst som är viktig för en. The Call of Inspiration måste hörsammas, allt annat är sekundärt. En del av processen, menar han, är att släppa taget om alla tankar på hur ditt verk kommer att tas emot. “In terms of priority, inspiration comes first. You come next. The audience comes last.”

Lättare sagt än gjort, naturligtvis. Det är klart att jag tänker på hur det kommer att gå och hoppas på att boken blir läst och omtyckt. Framtidsvisionerna pendlar mellan succé och katastrof. Ena dagen blir jag allmänt åtlöje för att jag har gått omkring och trott att jag kan skriva en bok, bara för att i nästa öva mitt tal till nobelmiddagen.

Fast nu överdriver jag. Egentligen är jag lugn i hjärtat, för vet ni: just nu befinner jag mig i den bästa tiden. Jag har skrivit en bok. Den är klar. Jag kan inte göra något mer för den, inga fler rundor med redigering, inga fler beslut som ska fattas. Dessutom behöver jag ännu inte oroa mig för mottagandet, det ligger veckor framåt, evigheter. Just nu är allt perfekt. Så nu släpper jag taget.

Writing is Decision Making.

Så inleder min kollega och jag vår delade kurs Creative Writing for Social Change, som vi undervisar på Handelshögskolan i Stockholm. Det vi hoppas lära ut är hur studenterna på bästa sätt kan förmedla sitt budskap om ett ämne som de brinner för. Vilka strategier och litterära verktyg är mest effektiva för att nå din läsare? Bäst för din berättelse?

Vad är det du vill skriva för typ av bok?

Den frågan ställde min förläggare Åsa till mig några veckor in i vårt arbete med Revor av ljus. Den hade i det skedet många delar som signalerade historisk roman, andra som drog åt spökhistoria och en rätt stor dos av drag som återfinns inom feelgood-litteraturen. Det gjorde berättelsen spretig och svår att ta till sig när den ville så mycket på samma gång.

Detta märktes redan ett år innan jag fick kontrakt med Historiska Media. Då skickade jag in mitt manus till förlaget Lavas stora manustävling. Man kunde delta med antingen en deckare eller en feelgood-roman. Svaret jag fick från dem var att, även om de tyckte om boken och såg potential i den, kunde jag inte vinna eftersom det inte var en feelgood. Den var liksom både allt och ingenting på samma gång. Mittemellan.

Jag var tvungen att ta ett beslut.

Jag älskar feelgood och har läst mycket av Marian Keyes och Lucy Dillon för att bara nämna några. Det är välgörande att få njuta av fina personbeskrivningar och ta del av deras värld, som ofta innehåller en hel del svärta, men veta att det mesta kommer att ordna upp sig i slutet, precis som mina bloggarkompanjoner Caroline och Joakim skrev om igår. Även Alexandra var inne på samma spår i tisdags. Och på samma sätt som det bor en liten feelgood-författare i Emma, har jag nog också en i mig. Jag verkar ha nära till genren och det faller sig rätt naturligt för mig att närma mig feelgood när jag skriver, både i språk och i form av de karaktärer som gärna dyker upp på sidan.

Men när jag fick frågan av min förläggare var valet trots detta ganska lätt. För just den här berättelsen passade varken feelgood eller spökhistoria bäst. Det mörka temat om skuld och hemligheter, samt de dubbla tidslinjerna som sakta ska flätas samman krävde något annat. När jag pratade nästa gång med förläggaren var det bestämt: det här skulle bli en historisk roman.

I och med det här blogginlägget känner jag att jag sluter cirkeln på något vis, med tanke på Mathias inlägg från i måndags. Han började i historisk roman och slutade i feelgood och jag gjorde ungefär det motsatta.

När beslutet väl var taget startade en spännande och bitvis knepig process. Att skala bort de element som inte hörde hemma i den valda genren och slipa fram mer av det som behövdes. Om jag ska sammanfatta kort vad de största omskrivningarna i just mitt fall handlade om, blir det nog:

• Tona ner eller helt ta bort mina yvigaste karaktärer
• Stryka några scener som jag tyckte var härliga men inte direkt tillförde så mycket till berättelsen
• Begränsa antalet mysiga miljöbeskrivningar

Detta innebar att bästa vännen Polly med det regnbågsfärgade håret, som flörtar med allt och alla och har en röst som hörs över hela nejden, fick packa sin väska och säga hejdå för den här gången. Badscenen nedanför bastun vid stranden där det ena ledde till det andra ströks. Så även skråla-till-musik-på-högsta-volym-i-bilen-scenen. Inget fel på Polly eller de här scenerna, men i den här boken får de stå över.

Här ett exempel på ett stycke som inte överlevde redigeringen – kanske för att innehåller både någon som sjunger högt till radion och en mycket mysig miljöbeskrivning:

Dessa ändringar var större än de kanske låter. Att skriva ut en hel karaktär ur manuset krävde en stor bearbetning. Fjärilseffekten, ni vet. Om bästa vännen inte dyker upp och räddar dagen, hur tar sig huvudpersonen vidare då? Tja, hon fick klara sig själv. Och jag såg ganska snart hur manuset också gjorde det. Det liksom rätade på sig och kunde ta sina nya proportioner, växa inom sina ramar.

Sammanfattningsvis kan sägas att, trots att jag lätt hamnar i feelgood-spåret och tycker om att skriva på det sättet också, är jag glad över beslutet att skala bort dessa saker i den här romanen.

I skrivande stund sliter jag med mitt andra manus och, hoppsan om jag inte hamnar där igen! Jag kan liksom inte stoppa mig själv, inte från de här stora, härliga karaktärerna. Det ska bli väldigt spännande att höra vad min förläggare har att säga om Hjördis, den skämtsamma arkivarien med de stora plastglasögonen.

Från idé till nästan färdig bok

I en tid när sociala medier fylls av tillbakablickar och summeringar av det år som gått, ska jag inte vara sämre. Särskilt inte nu, när 2024 ÄNTLIGEN är här. Året när min roman kommer ut. Min tillbakablick blir dock lite längre än ett år, för min manusresa är längre än så. Rätt mycket längre.

Så, är ni redo? Sitter ni bekvämt? Bra, för här kommer den: tidslinjen för Revor av ljus.

September 2019

Jag befinner mig på Högbondens fyrplats för att jobba med ett manus. Det lägger jag åt sidan när en annan berättelse kommer till mig. Med dåligt samvete ägnar jag mer tid åt det än det jag egentligen borde skriva om. Här kan du läsa mer om veckan på fyrplatsen.

Hösten 2019

Jag kämpar vidare med det gamla manuset. Jag har ju ändå skrivit ett helt utkast och det är en kul historia som jag inte vill släppa. Samtidigt pockar Högbonden-berättelsen på uppmärksamhet. Jag känner mig duktig som inte ger upp min ursprungliga plan. Men skrivande går trögt och jag är inte inspirerad. Jag är otrogen med den nya texten, när den gamla vilar.

Våren och hösten 2020

Efter jul anmäler jag mig till en författarkurs. Jag fortsätter jobba med det gamla manuset som trots sviktande arbetsmoral från min sida har växt. Det blir pandemi. Författarkursen fortsätter online. Inget känns jätteroligt.

Under hösten går jag en annan författarkurs, jag tragglar på. När jag nämner för kursledaren att jag har ett annat projekt i bakhuvudet som känns mycket mer angeläget, uppmanar hen mig att byta fokus. Jag blir glad och inspirationen är tillbaka. Tänker att jag inte har övergett den gamla texten, bara låter den vila ett tag.

Det är fortfarande pandemi och vi bor trångt. Jag har lektioner via zoom i vardagsrummet, får ont i ryggen. I september går vi på en lägenhetsvisning på Stora Kvinns väg i Älvsjö. Jag blir nyfiken på namnet och på de stora byggnaderna som ligger på området, runt en vacker park. Säger till min man: ”Tänk om det är ett gammalt nedlagt mentalsjukhus!” Det visar sig att det är Långbro – ett gammal nedlagt mentalsjukhus. Vi köper inte lägenheten, men under mina pandemi-promenader dras jag allt oftare åt Långbro-hållet. En ny berättelse pockar på uppmärksamhet. Jag blir rädd att jag ska överge Högbonden-boken för den här nya, spännande tanken. Jag tror jag ser ett mönster av att byta projekt när det blir för svårt.

Våren 2021

Det är fortfarande pandemi. Jag skriver på två böcker, båda med två parallella berättelser inom sig. Jag lägger mycket (alldeles för mycket) tid på att tänka ut hur och när jag ska skifta mellan de olika berättarperspektiven inom en bok. Jag skriver om kapitel 1 många (alldeles för många) gånger och kommer bara långsamt framåt. Jag saknar en skrivargrupp, saknar vägledning och saknar feedback, så jag anmäler mig till ännu en skrivarkurs. I maj får jag det glada beskedet att jag kommit in på Ölands folkhögskolas skrivarskola. I ett helt år får jag stöta och blöta Högbonden-texten med superengagerade lärare och deltagare. I slutet av året har jag ett riktigt stabilt och genomarbetat manus.

Hösten 2022

Jag får för mig att jag borde skicka mitt manus till litterära agenter innan jag skickar till förlag. Jag vet inte exakt varför men vi hade besök av en agent på skrivarskolan på Ölands folkhögskola och det lät bra. Jag visste inte att det tog lika lång tid att få svar från dem som från förlag och att det nog är lika liten chans att få napp, när man är debutant. Men kanske är sanningen att jag inte var helt redo att skicka i väg texten ”på riktigt” än. Jag petar i den under ännu ett halvår.

December 2022

För nästan exakt ett år sedan gjorde jag det till slut. Jag gjorde om texten till pdf, skrev ett följebrev, gjorde ett excel med alla svenska förlag jag kunde hitta och började skicka. Det var läskigt och även svårt att ha ett rimligt förhållningssätt till vad som skulle hända härnäst. Det är klart att jag kände en stolthet som kommit så långt att jag hade ett manus som var skickbart och jag försökte tänka att det kunde vara nog så. Att det är stort och coolt bara det: att ha något som kan refuseras. Och det tycker jag också. Men det är klart att man vill mer. Det kanske alltid är så att när man når ett mål, sätter man direkt upp nästa. Jag ville verkligen att det skulle bli en bok.

Våren 2023

Redan efter ett par veckor kommer den första refusen. Våren 2023 blir sedan en prövning i tålamod och uthållighet. I mejl efter mejl får jag läsa: Tack för att vi fick läsa ditt manus. Vi har en mycket begränsad intagning av manus och bara ett fåtal bla bla bla. I bästa fall. Det vanligaste svaret var inget svar. Ett par glimtade till med en positiv mening kring texten men det dröjde till mars innan det hände som vi alla drömmer om. Efter tre och ett halvt år sedan första tanken på att skriva en bok om fyren på Högbonden, vill inte bara ett, utan två förlag vill ge ut min bok! Inte bara det, båda förlagen tycker om mina tankar på en serie och är beredda att skriva kontrakt på fler än en bok. Efter två veckor av magont och grubbel, förhandling och mer grubbel blir det bestämt: jag skriver kontrakt på två böcker med Historiska Media den 14 april.

Sommaren 2023

Här startar arbetet med förläggaren. Redan i juni börjar jag med första redigeringsrundan. Mycket av arbetet handlar om att hitta rätt ton genom hela boken. Vi har diskussioner kring vilken typ av bok jag vill skriva. I det dåvarande skicket fanns tendenser både till feelgood, spökhistoria och historisk roman, men vi kommer fram till att det är det senare som jag egentligen vill jobba mot. Så vi slipar bort de element som drar åt andra håll. Jag fokuserar också på att utveckla sidokaraktärerna så de blir tydligare och även färre. En del karaktärer stryks medan andra slås ihop. Under sommaren börjar vi också att prata om hur omslaget ska se ut och om vi kan behålla den arbetstitel som jag har haft sedan starten. Det blir många mejl fram och tillbaka, först i slutet av sommaren träffas vi på riktigt. Detta eftersom förlaget ligger i Lund och jag bor i Stockholm.

Hösten 2023

Jag får tillbaka manuset med kommentarer. I mitten av augusti har jag läst och redigerat allt en gång till. Jag blir ombedd att skriva en s.k. ”saga” om boken. Det innebär ett antal kortare och längre texter om boken, om mig och om hela serien, säljargument, nyhetskrokar, relevanta ämnesord. Det är svårt och kul och känns proffsigt. Det börjar kännas att det är på riktigt.

I september är ännu en deadline för manus och från och med nu börjar arbetet med redaktören. Bytet sker smidigt och det märks att de är samspelta och det känns inte som att det hela börjar om med en ny vision. Det är fortfarande samma bok och samma mål och framför allt känns texten fortfarande som min. Jag tror att det är lätt att som ny författare känna en oro över att man ska tappa ägarskap över texten när man bollar den med andra. Vi vill alla inblandade det bästa för boken, och när jag har tyckt att något är viktigt har jag fått gehör för det.

Allt är julafton

Det blir fler rundor med redigering tillsammans med redaktören och jag får också i uppdrag att skriva ett debutantporträtt – en text om mig och boken till förlagets vårkatalog, det bokas en fotograf, omslaget blir färdigt och jag får träffa förlaget igen på bokmässan. Under en period känns det som julafton flera gånger i veckan, när små milstolpar passeras: vårkatalogen kommer ut, jag kan dela omslaget i sociala medier, baksidestext och fliktext författas och i skrivande stund har manuset gått till korrläsare. Snart, mycket snart går manuset till tryck. Det är för sent att ångra någonting nu, att ändra någonting. Jag väntar på paniken som borde komma i och med det, men än så länge är jag lugn. Jag har gjort mitt bästa att förvalta den berättelse som kom till mig den där veckan på Högbondens fyrplats.

M/S Ronja kör mig ut till fyrplatsen. Jag är där på ett vistelsestipendium och ska arbeta med ett bokmanus. Väl på plats uppenbarar sig en helt annan berättelse som vill bli skriven. Idag skriver jag om hur, var och när den första idén till min debutroman föddes.

Under sensommaren 2019 får jag ett vistelsestipendium av Norrländska Litteratursällskapet. Jag ska få tillbringa en vecka på Högbondens fyrplats, utanför Bönhamn i Höga Kusten. Vandrarhemmet i den 100 år gamla fyrvaktarbostaden är stängt och när paret som driver stället har visat mig runt lämnar de ön. Jag är helt ensam kvar på ön. Jag skriver dagbok under vistelsen.

Dag 1

Mycket olika känslor. Tänkte i katastroftermer, typ tidningsrubriker som ”Sista bilden av Jenny innan hon försvann”, ”Jenny bokade en enkel resa till Högbonden”. Väl framme har jag börjat lugna ner mig. Det är soligt och varmt och gästvänligt. Jag valde rum, tog kammaren pga minst och bäst säng, tror jag. Jag behöver komma ner i varv, landa, lugna ner mig. Det finns mulltoa och utställning om fyrens historia. Coolt. Ska läsa in mig på det. Vore bra om jag läste igenom manuset ikväll men utan krav. I morgon börjar jag skriva.

I min ansökan till stipendiet har jag skrivit att jag ska jobba med ett manus som handlar om BM, en högkänslig bibliotekarie. De första dagarna sitter jag också pliktskyldigt och jobbar med det. Men allt oftare håller jag till nere i källaren där museet om fyrens historia finns. I dagboken märks den gradvisa förskjutningen av mitt fokus.

Dag 2

Läste igenom BM igår och blev lite trött. Det känns inte så bra… Jag vill läsa på om folket på ön. Jag kan göra ett släktträd om de som har bott här! Anteckna namn och år. Bra!

Dag 3

Helt ensam. Skrev lite om BM. Gjorde lunch. Åt den. Gjorde kaffe och packade väska. Gick ner på stranden och fikade på en sten. Blev lite skrämd av en fågel, ville inte få panik och bryta fötterna. Skrev nåt om trappen. Sedan tillbringade jag hela eftermiddagen med att läsa på om stället. Vill nog skriva om den lärarinnan som ingen minns namnet på. Jag har hittat namn på två av tre tror jag.

I källaren hittar jag en dag det foto som jag inte kommer att kunna släppa och som blir det som romanen Revor av ljus kretsar kring, fast med helt andra, fiktiva personer. Det är framför allt bildtexten som jag reagerar på: Damen till vänster är okänd. Det kickar igång min fantasi och ger mig så många frågor. Vem var hon? Varför är hon okänd? Varför tas det här fotot?

I slutet av veckan kommer det några besökare till ön. Jag reagerar på det. Tycker att de stör mig på min ö.

Dag 7

Nu är huset fullt av folk. Har flyttat upp på vinden. Sörjer att de ensamma dagarna, när jag kände att jag ägde stället, är över. Då kunde jag sitta var jag ville och gå överallt utan att stöta på någon. Något märkligt ägandeskap av stället. Som att de andra inte fattar. Kul. Kan man göra något av den känslan? Någon som är här först och tycker att den har mer rätt till stället, till känslorna för stället. Det är en intressant drivkraft. Om hon bor här i fyra veckor och börjar förstå stället, kanske även får kontakt med lärarinnan på något sätt. Och sen kommer det någon eller några andra och klafsar in och beter sig…

Den känslan gav mig ramhistorien. Jag börjar jonglera med två berättelser i samma manus: en som utspelar sig när det faktiskt fanns en skola på Högbonden, under tidigt 1900-tal, och en modernare. Den förlägger jag till 2010. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag överger boken om BM, som jag egentligen åkte dit för att skriva. Jag har fått höra att det är dåligt att inte färdigställa projekt. Det är en slippery slope mot att fylla skrivbordslådorna med halvfärdiga texter som aldrig någonsin blir något.

Men med facit i hand är jag glad att jag vågade lägga en text åt sidan. Det var så tydligt att den här nya berättelsen krävde att få bli skriven. Och nu, när det är två månader till utgivning, vet jag att jag gjorde rätt när jag lyssnade på den där pockande känslan som ledde mig och berättelsen till varandra.

Det krävs en by

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Att hela samhället i vilket barnet växer upp behöver finnas till hands för att förse den nya människan med trygghet, sunda värderingar och andra positiva interaktioner. Jag kan bara gissa att det är sant, då jag inte har några egna barn. Inga människobarn i alla fall.

Jag har däremot ett litet bokbarn som är på väg att växa upp och lämna hemmet. Och det barnet har behövt en hel by för att bli till. Det finns många riktiga människor som har varit till stor hjälp i den här långa resan från idé till bok, som till exempel testläsare, bollplank och under det sista året även i form av människorna på mitt förlag. Det är inte dem jag skriver om idag.

Mitt inre entourage

Dem jag vill presentera er för bor inne i mitt huvud. De är sidor av mig själv med andra ord, även om jag ibland har svårt att identifiera mig med vissa av dem. Till min hjälp och min stjälp i mitt skrivande står just nu till förfogande: Fixar-Fia, P, Torbjörn, Parks and Rec-Leslie och Ulla-Bella sekreteraren. Det finns nog fler därinne men dessa har kommit fram och visat sig, och ser fram emot att få presentera sig mer ingående.

Träffa Fixar-Fia!

Idag vill jag lyfta fram en för tillfället mycket aktiv karaktär: Fixar-Fia. I mitt förra inlägg skrev jag om vikten av att säga ja, och vilka äventyr det kan skicka en på. Så känner jag naturligtvis inte i alla situationer. Ibland vill jag inte hellre än att rygga tillbaka och dra täcket över huvudet och skrika: ”Nej, ta någon annan! Jag kan inte!” Så beter sig verkligen inte Fixar-Fia.

Fixar-Fia säger ja till allt. Hon kan inte ordet nej, förstår inte dess innebörd. Om jag protesterar tittar hon på mig över de stora plastglasögonen och lägger huvudet på sned och ser frågande ut. Sedan suckar hon överseende, tar en till kopp kaffe och vänder sig mot datorn. Där sitter hon och mejlar medan jag muttrar något ohörbart i läsfåtöljen iklädd pyjamasbyxor och tjocktröja. Fixar-Fia är alltid propert klädd, som en sekreterare från 50-talet. Effektiv och pigg.

Hon tar gladeligen kontakt med främlingar och planerar resor och skriver säljande text om mig. Just nu är hon i gång och bokar in författarbesök. Det första äger rum redan en månad innan jag ens har debuterat! Hur tänker hon, tänker jag och sjunker djupare ner i fåtöljen. Är jag ens författare innan jag har släppt en bok? Vad ska jag prata om och hur? Måste jag lämna hemmet?

Inga problem, tycker Fixar-Fia, för sanningen är att det inte är ett problem… för henne. Hon måste bara sköta bokningen och se till att jag är på plats, sedan släpper hon ansvaret. När det väl är dags slänger hon in mig i duschen och lägger fram kläder på sängen. Sedan står hon och tickar med en polerad nagel mot armbandsklockan och säger åt mig att skynda på till tåget.

Därifrån får någon annan ta över. Vem – jag?

Jag har fått den stora äran att få blogga för debutantbloggen under 2024. Det ska bli väldigt spännande och roligt. I mars kommer ju min debutroman Revor av ljus ut, så inläggen kommer att handla om det första året som författare och allt vad det innebär. Jag delar bloggen med fem andra debutanter, följ oss gärna på debutantbloggen.wordpress.se

Mitt första inlägg var detta:

Säg JA, och hitta en lösning efteråt!

Vad kan hända när man vågar säga ja till saker? I mitt första blogginlägg här vill jag skriva om min stora passion i livet, vid sidan av skrivandet – improvisationsteater och om kraften i att säga ja.

Jag har sagt ja till Debutantbloggen! I ett helt år ska jag till varje fredag få ur mig en förhoppningsvis intressant och läsvärd text. Det är förstås en stor ära och jag är uppriktigt glad för att ha blivit utvald. Jag ser fram emot att skriva och läsa om skrivande och läsande, och att lära känna människorna bakom de andra bloggarna och även er läsare, hoppas jag. Men visst är det också med en känsla av anspänning som jag nu skriver mitt första blogginlägg. Vad har jag gett mig in på? Ska jag orka och så vidare. Som sist ut av de nya bloggarna kan jag konstatera att jag inte är ensam om den känslan.

Min strategi är att använda den lärdom som följt mig nu under många år. Citatet har härletts till många och jag vet inte vem som sa det först, men till mig kom det via Tina Fey och improvisationsteatern: ”Say Yes, and figure it out afterwards”. Jag kommer att skriva en hel del om impro i den här bloggen, helt enkelt för att det är det bästa verktyget för … ja för allt.

Inom improvisationsteatern, teater utan manus, lär vi oss att säga ja till våra egna och andras förslag. Ofta när vi säger nej till saker är anledningen att vi är rädda för vart det här ja:et ska leda oss. Vi tappar kontroll och det finns en risk att något går snett, vi gör bort oss eller hamnar i ett läge som känns främmande. Det vi gör inom impron är att träna oss i det motsatta. När vi säger ja tappar vi kontrollen, javisst, men det är också poängen. För när det händer kan vi bli överraskade över de berättelser vi skapar tillsammans. Inte sällan blir resultatet bättre än om vi hade fått bestämma helt själva.

När jag efter tolv år sa upp mig från gymnasieskolan jag arbetade på och började frilansa som pedagog, skådespelare och föreläsare, var det samma inställning som fick mig att tacka ja till alla möjliga uppdrag. Det och det faktum att jag såklart behövde få in pengar.

• ”Kan du föreläsa om utmaningar för utländska kvinnliga företagare?”
• ”Absolut.”
• ”Kan du komma till Gislaved och leda en workshop om publikinteraktion?”
• ”Inga som helst problem.”
• ”Vill du spela impro iklädd folkdräkt på min burleskfest?”
• ”Behöver du fråga?”

Inställningen gjorde att jag fick prova på många nya saker, se nya platser och träffa nya människor. Det stärkte mitt självförtroende och gjorde det lättare att tacka ja till fler uppdrag.

Det ledde mig också på lustiga vägar till mitt nuvarande jobb, som lärare i kreativt skrivande och svenska. Tillbaka till skolan alltså, men jag arbetar inte längre på gymnasiet utan på högskolan. Med en extremt mycket rimligare work-life-balance.

Jag vill rekommendera detta förhållningssätt. Att våga säga ja lite oftare. När man väl har gjort det, är det mycket lättare att hitta ett sätt att genomföra det än att ställa in. Och ofta kan man ju mer än man tror, inte sant? Jag har upplevt det på scenen, när jag kastar mig ut i ett händelseförlopp som jag inte har kontroll över utan bara låter ja:et ta mig dit det vill. Jag har upplevt det i arbetslivet. I mitt personliga liv. Genom impron träffade jag majoriteten av dem som idag är mina vänner inklusive min livspartner. Kontrasten mellan honom och att vara tillsammans med en person vars motto var: ”Jag säger alltid nej till alla förslag först, för om jag ångrar mig är det lättare att säga ja sen” är, som man kan förstå, som natt och dag.

Inom skrivandet då, undrar vän av ordning och med rätta. Det här är ju ändå en blogg om skrivande. Jo, även där. I den långa processen som det innebär att skriva en roman, har förmågan att säga ja hjälpt mig. Att säga ja till den där första gnistan, idén som bara är ett frö, är starten. Sedan dess har jag sagt ja till skrivargrupper, författarkurser, andras feedback, till den lilla rösten som för ganska exakt ett år sedan sa: ”Du vågar skicka det här till förlag.” Och som tur var, sa till slut ett förlag ja till mig. Det kommer jag att berätta om vid ett annat tillfälle.

En variant på samma filosofi lyder: ”The fun is always on the other side of the YES.” Det är därför jag sa ja till att skriva för Debutantbloggen och jag ser fram emot allt kul som det här året kommer att föra med sig.